Sida 3
Inledning
Darwin har i sitt berömda verk om arternas ursprung företagit sig att bevisa, det växter och djur hafva under striden för sin tillvaro, hvarvid blott det fullkomligare och mera utbildade vinner seger, från vissa enkla grundformer arbetat sig upp till allt större fullkomlighet. Skulle menniskan, skapelsens krona, utgöra ett undantag, skulle hon med nödvändighet alltid förblifva stående på samma punkt? All vår tids erfarenhet talar deremot. “Att den organiska skapelsen“, säger professor Schaaffhausen, “verkligen framställer en serie af ur hvarandra sig utvecklande lifsformer, detta bestyrkes af de mellanformer, hvilka man påträffatdels i vår nuvarande verld, dels och ännu oftare bland fornverldens lemningar, och hvilka uppfylla mången lucka, som finnes emellan de i vår tid lefvande organismerna. Ja till och med den klyfta, som skiljer menniskan från djuret, synes oss mindre djup, sedan vi i Afrika lärt känna högre apor, gorillan och chimpansén, som stå menniskan ännu närmare, än den redan länge bekante orangutangen. och då å andra sidan kroppsbildningen hos de lägre racerna och — hvilket är ganska betecknande ~ äfven hos den fossila menniskan visat otvifvelaktiga kännetecken på en icke ringa förvandtskap med djuren. Om man öfverskådar dessa öfverallt framträdande sakförhållanden, som den nyare forskningen lagt i dagen, och deras betydelse för kunskapen om
Källa: Project Runeberg ·