Sida 77
Menniskoslägtets uppkomst och fysiska utveckling
lössliten från detta, eller om hon sjelfständigt uppstigit ur skapelsens ocean, derpå gifver blott menniskoandens aning, men ej något vetenskapligt dokument något svar. Deremot kommer Pausch till det resultatet, att menniskans hjerna är ingenting annat än en mycket utvecklad aphjerna. Bådadera hafva ensama tvärfåror, som skilja dem ifrån de öfriga däggdjurens. Hos de lägsta aporna och halfaporna kan man öfvertyga sig om den småningom skedda öfvergången, då man ser, huru tvärfårorna försvinna i samma mån som djuren stå på en lägre grad inom skapelsen. Pausch är af den åsigten, att den enda skillnaden mellan apans och menniskans hjerna består i mynningarnas större eller mindre krökning och oregelmässighet. I detta påstående måste man fullkomligt instämma.
Prof. Schaaffhausen anmärker, att visserligen ett stort afstånd ännu finnes emellan menniskan och apan i den nuvarande verlden, man må ej förneka detta. Dock tviflar han icke på, att detta afstånd kan en gång hafva varit mindre. Skillnaderna i den nuvarande organiska verldens former äro luckor, hvilka tiden har slitit i de sammanhängande ledernas kedja. Sådana former, som förmedla en öfvergång, torde måhända ännu uppfinnas, liksom de för andra luckor i den organiska skapelsen redan äro påträffade. De ligga i jordens sköte, som döljer fornverldens skapelser. “Klyftan“, anmärker Schaaffhausen vidare, “emellan menniskor och djur blifver oupphörligen större; ty icke blott de lägsta racerna, hvilka närma sig så mycket till den djuriska formen, dö ut, utan äfven de högst stående aporna, de, som
Källa: Project Runeberg ·