Sida 78
Menniskoslägtets uppkomst och fysiska utveckling
nu komma menniskan närmast, dö ut; ännu ett eller två århundraden och de äro måhända försvunna. Vore det nu icke följdrigtigt att tänka, att om vi kunde blicka tillbaka in i de försvunna årtusendena, vi skulle finna afståndet emellan de lägsta menniskor och de högst stående djur mindre än detta nu är fallet, och så mycket mindre, ju längre vi kunde skåda tillbaka? Icke heller är det en slump, utan en naturlig lag, att aporna ännu kunna bibehålla sig bland de vildaste menniskostammar; i beröring med de bildade folken skulle de för länge sedan vara försvunna. Ju längre menniskan fortgår i sin utveckling, desto mer nedbryter hon bakom sig den brygga, genom hvilken hon var förbunden med den oförädlade naturen. Huru förvånande är icke slutligen det sakförhållande, att Asiens och Afrikas stora apor skilja sig från hvarandra genom samma kännetecken, genom hvilka de båda ländernas menniskoracer skilja sig, nemligen färgen och hufvudskålens form. Orangutangen är brun och har ett rundt hufvud liksom den brachycephale Malayen; Gorillan är svart och har en långsträckt hufvudskål liksom den dolichocephale afrikanske Negern. Detta närmande emellan två olika menniskoracer och de ej mindre olika aporna i samma länder synes vara det vigtigaste inkast, som man vid vetenskapens nuvarande ståndpunkt kan göra emot menniskoslägtets enhet.“
*
Källa: Project Runeberg ·