En färd genom verldsrymden

skulle vi ej vara i stånd att röra oss ur fläcken, ja vi skulle klämmas till döds af vår egen tyngd, och riskerade vi ett fall till marken, skulle våra ben krossas i bitar.

Nu till vår fråga: hvad är solen?

I alla tider och i alla länder har solen väckt beundran och vördnad i menskliga sinnen. Hennes alstrande och lifvande kraft har ingen kunnat undgå att märka, endast han växt från sitt djupaste barbari. Af lätt förklarliga skäl har derföre solen hos de flesta naturfolk blifvit en bild af det goda, ja blifvit guddomligheten sjelf. Hon är Osiris hos egypterna, Orwiuzd hos perserna, Baal hos kaldéerna, Adonis hos fenicierna och sjelfva Fojbos-Apollon hos grekerna. För pythagoreerna och andra forntida forskare var solen en återspegling af den så kallade centralelden, som enligt deras förmenande var verldsaltets medelpunkt. Städse har hon under tidernas lopp varit ett tacksamt fält för fantastiska funderingar, med och utan vetenskapligt underlag, och först med teleskopets uppfinnande träder hennes fysiska beskaffenhet i någon mån i dagen.

Upptäckten af solfläckarna och den i samband dermed stående upptäckten af solens rotation var den första eröfring, som Lippersheys uppfinning*) skänkte vetenskapen. Vidstående fig. 1 ger en ungefärlig föreställning om fläckarnas förekomst. Vid equatorn och i polartrakterna saknas de nästan helt och hållet, men förekomma deremot så mycket rikligare i de så kallade kungliga bältena, d. v. s. mellan 10:de och 30:de breddgraderna på båda halfkloten. I Galileis svagt förstorande teleskop kunde fläckarnas utseende ej närmare utrönas. Sannolikt i följd af deras hastiga föränderlighet och flyktiga tillvaro, förestälde han sig dem som en slags motsvarighet till våra moln. I solens kokande atmosfer, så mente han, kondenseras i följd af värmeutstrålning stora dunstmassor och likna i detta tillstånd kringsimmande slaggfläckar. Snart tager emellertid hettan åter ut sin rätt, och de förtätade slaggskyarna uppvärmas och upplösas.

*) Se Bill. Astronomiens historia.