Sida 30
I. Solen
solen, och väl antyder solspektrum tillvaron af hittills pajorden icke funna ämnen; men detta förhållande får likväl ingalunda tagas såsom autentiskt bevis för någon väsentlig skiljaktighet i kemisk sammansättning, då vi nemligen ännu hvarken känna solens hela rikedom eller alla egenheter i de jordiska kropparnas spektrum, som kunna varda en följd af alla möjliga omständigheter, under hvilka deras ljus undersökas. Fastmer föranledas vi af att nya ämnen efter hand påträffats i solen, att tro att den dag varder kommande, då likhetstrecket skall kunna sättas mellan solens och jordens grundämnen. Blott aggregationstillstånden skilja dem åt. Jorden är fast, åtminstone till sin yta, solen åter kanske i ett tillstånd af hvitglödande gas. Men såsom solen är i dag har ock en gång jorden varit, och såsom jorden är i dag skall
ock en gång solen varda i tidernas fullbordan. Det är jättens framtid.
Återstår oss således en fråga: hvarför värmer och lyser solen?
Kasta vi en sten på en lugn vattenyta, uppstår en mängd ringformiga vågor, som, så länge ögat förmår urskilja dem, fortplantas och jaga hvarandra. Vore våra synorgan tillräckligt skarpa, skulle vi göra den upptäckten, att aftonklämtningens toner vallfärda genom rymden i liknande ringformiga vågor, ja, att hvarje ljud, åskans knall ej mindre än fogelns qvitter, just på så sätt hinner vårt öra. Genom ett kraftigt slag mot brädden på en ringklocka sättes hon i stark dallring och meddelar åt den omgifvande luften denna rörelse i form af ljudvågor. Framkallar rörelsen en enda sådan våg, förnimma vi en knall, men framkallas åter en massa på hvar andra följande, förnimma vi en ton. Ljudet är således en vågrörelse (fig. 10.) Men hvarför är den ena tonen hög och den andra låg? Det beror på ljudvågornas storlek eller rättare svängningshastighet. Den lägsta hörbara ton svänger endast 32 gånger i sekunden, d. v. s. den sträng från hvilken hon kommer ut-
Fig. 10.
Källa: Project Runeberg ·