En färd genom verldsrymden

ytterligare iakttagelser. Det var också naturligt att, så bindande nämnda iakttagelser än kunde synas, frågan tills vidare måste anses som en sannolikhetssak, men ej något mer.

Knappt hade Schiaparelli offentliggjort sin hypotes, förr än Newton, professor vid Yale College i Amerika, fäste astronomernas uppmärksamhet på det meteorregn, som man kunde förvänta den 13—14 Nov. 1866. På grund af äldre iakttagelser borde nemligen Leonidernas maximiepok då inträffa. Det var med dubbelt intresse man afvaktade fenomenet, emedan det förmodades kunna lemna bidrag till belysande af den intressanta frågan om slägtskapen mellan kometerna och stjernfallen. Morgonen den 14 Nov. 1866 lefver i friskt minne hos oss lite hvar; det formligen regnade eld från himmelen. Fenomenet hade, som man redan förut visste, sin radiant i stjernbilden Lejonet och observerades bland andra äfven af Leverrier i Paris och Schiaparelli i Milano, hvilka sedan livar för sig beräknade dess element. Att de båda forskarne dervid kommit till högst tillförlitliga resultat, visades deraf att deras siffror nära nog öfverensstämde, hvilket omöjligen kunde vara slumpens verk.

Men det skulle icke stanna dervid. Några månader förut hade Tempel observerat en teleskopisk komet, hvars bana beräknades af bland andra Oppoher i Wien. När man nu jemförde denne komets element med Leonidernas, befunnos de vara så lika, att banorna måste anses vara identiska, och dermed var ett det eklatantaste bevis funnet för Schiaparellis teori, ja ett sådant, hvarigenom man tycker att den borde höjts öfver allt tvifvel. Så var dock icke fallet. En sannolikhet växer väl med hvarje bevis, som kan andragas, men upphör dock icke att vara sannolikhet så länge den icke är höjd öfver hvarje invändning; astronomen framför allt vet att ej glömma detta, vet att ej som positiv sanning proklamera sina resultat förr, än de uteslutit hvarje möjlighet till någon annan förklaring. Väl hade det ådagalagts att såväl Leoniderna som kometen af 1866: I ha omloppstider af respektive 33 1/4 år och att deras banor i allt öfverensstämma, men tiden för meteorernas framträdande hade, sedan fenomenet först observerades, betydligt förändrats, på grund hvaraf dess bana visades undergå rubb-