En färd genom verldsrymden

Det bör här ej lemnas oanmärkt, att en del stjernor synas förändrat sin färg från en mörkare till en ljusare. Sålunda lyser Capella för närvarande med gulblått sken, under det hon fordom hade ett rödt sådant. Sirius, hvars glans för närvarande är bländande hvit, omtalas af Ptolemaios som röd; hos Horatius heter hon »rubra» och Cicero kallar henne »rutilus», hvaraf synes framgå att Ptolemaios' uppgift, trots framkastade tvifvel, är riktig*). En liknande färgförändring har anmärkts äfven hos flere stjernor. Spektroskopiska undersökningar skola möjligen i en framtid förklara dessa företeelser, som för närvarande i stort sedt äro oss så godt som förborgade.

Det intryck af fullkomlig oföränderlighet, som en ytlig betraktelse af stjernhimmelen ingifver, är ingen ting mindre än sannt. Sedan stjernkartor och kataloger af större noggranhet började upprättas, har man nämligen genom att jemföra himmelens utseende på vidt skilda tider kunnat förvissa sig om, att stjernorna äro stadda i vexlingar och rörelser af mångfaldigaste slag. Sålunda undergå en del periodiska förändringar, andra åter jemt fortgående sådana. Mira (o) i Hvalfisken lyser i fjorton dagar som en stjerna af 2:dra—4:de storleken, aftager derefter i ljusstyrka, tills hon blir af 8:de—9:de storleken (således teleskopisk), börjar åter igen höja sin glans, hvilket fortgår till dess maximistadiet (2:dra—4:de storleken) upphunnits. Efter 14 dagar börjar åter samma vexling. Hela perioden uppgår till 332 dagar, hvarunder stjernans ljus enligt Secchis undersökningar företer ett spektrum af högst egendomliga vexlingar.

fi i Perseus synes i 2:e dagar och 132/3 timmar likaledes af 2:dra storleken, men verkställer derefter så hastigt sin deklination, att hon efter 3]/2 timmar är endast af 4:de storleken, på hvilket stadium hon förblifver 5—6 minuter, tilltager derefter i ljusstyrka, tills hon efter ytterligare 3 1/2 timmar åter uppnått sitt maximum, står så qvar 2:ne dagar och 132/3 timmar för att sedan börja på samma sätt. Hela

*) Uppgiften styrkes äfven af Seneca såsom af följande ord synes: Nec mirum est, si terrse omnis generis et varia evaporatio est: quum m coelo qvoqve non unus appareat color rerum, sed acrior sit Caniculre rubor, Martis remissior, Jovis nullus, in lucern ptiram nitore perducto (Nat. Qvse-stion. Lib. I, c. 1, n. 6).