Ackord (Fr. accord, af Lat. ad, till, och cor hjerta), öfverensstämmelse; aftal. 1) Jur., ett aftal mellan en i konkurstillstånd försatt gäldenär och hans fordringsegare angående gäldens betalning, genom hvilket de juridiska verkningarna af konkursen upphäfvas. Förslag till ackord skall af gäldenären ingifvas till rätten i hans hemort senast å inställelsedagen i konkursen. För ackordets giltighet fordras, att vid pröfningen af förslaget antingen alla tillstädesvarande fordringsegare godkänna det, och att dessa fordringsegare bevakat två tredjedelar af samtliga i konkursen anmälda, till betalning godkända, icke prioriterade fordringar, eller ock att fyra femtedelar af dem bifallit detsamma, och att dessa jämväl bevakat fyra femtedelar af nyss nämnda fordringar, samt i bägge fallen, att ackordet af rätten fastställes. Se vidare Konkurslagen, kap. 6.
2) Ackord, kamer., ett förr brukligt, genom häfd legaliseradt sätt att förvärfva sig en tjenst genom att köpa henne af innehafvaren. Förekom synnerligast uti den indelta arméns officerskår, men afskaffades genom regleringen af indelta arméns löner 1833. Kbg. 3) Ackord, krigst., godvilligt uppgifvande och öfverlemnande af en fästning.
4) Ackord, musikt., samklang, en samtidig, ordnad förbindelse af flere toner. Ackorden delas efter ställningen af sin grundton i stamackord och härledda eller omvända ackord; efter sin inre sammanfogning åter i konsonerande och dissonerande. Alla ackord uppbyggas af terser, stora och små. Grunden för all harmoni är treklangen. Detta ackord består af prim, ters och qvint, alltså af två öfver hvarandra ställda tersförhållanden. Ligger den stora tersen under, den lilla öfver, så uppstår dur-treklangen (c e g); ligger den stora öfver, den lilla under: molltreklangen (c ess g). Tillfogar man ytterligare en ters till treklangen, så får man ett fyrstämmigt ackord, som kallas septimackord, emedan afståndet mellan dess yttersta toner bildar en septima. Allt efter som denna är stor, liten eller förminskad samt efter de öfriga intervallernas (tonstegens) beskaffenhet, bli septimackorden af olika slag. Så kan man t. ex. på hvarje af c-durskalans toner bygga ett septimackord (c e g h, d f a c, e g h d, f a c e, g h d f, a c e g, h d f a). Det vigtigaste af dessa är dominantackordet (g h d f), som står på dominanten (qvinten: g); det tränger nämligen till upplösning i tonartens treklang och "dominerar" derigenom tonarten. Genom tillfogande af en fjerde ters får man en femklang, som efter dess största intervall kallas nonackord o. s. v. Ackorden sägas få olika lägen, då grundtonen blir oförändrad, men något af de öfriga intervallerna ryckes upp en oktav högre (c g e). Om åter grundtonen ryckes upp, så blir ackordet omvändt (e g c, g c e). För de olika namnen på ackordens omvändningar, liksom för en mängd benämningar på särskilda slags ackord, kunna vi här icke redogöra. -- Konsonerande är ett ackord, hvars alla intervaller sins emellan konsonera eller stå i harmoniskt förhållande; dissonerande är det, som har något dissonerande intervall. Alltså äro t. ex. duroch molltreklangerna konsonerande, septim- och nonackorden dissonerande. Alla dissonanser tränga till upplösning i en konsonans. -- För det första ordnade ackordsystem ha vi att tacka Rameau (1722). Andra framstående namn inom denna vetenskap äro Marpurg, Kirnberger, Gottfr. Weber, Marx, M. Hauptmann, Helmholtz.