Dominant

Dominant (Lat. dominans, sc. tonus, "herskande ton"), musikt., den ton, som näst grundtonen (tonikan) gör sig mest gällande. I det gregorianska systemet intog dominanten en olika plats i de olika kyrkotonarterna: den var än qvint, än qvart, än ters. I det moderna systemet har öfverqvinten alltid namnet öfverdominant och underqvinten (= öfverqvarten) namnet underdominant. I c dur är således g öfverdominant och f underdominant. Den förra tonen är den vigtigare, och med ordet dominant ensamt menar man alltid denna. -- Tonisk dominant kallas dominanten såsom hufvudtonartens qvint, till skilnad från bidominanterna, som tillhöra de tonarter, i hvilka man utviker under tonstyckets lopp. -- Dominantackord kallas hvarje ackord på dominanten såsom grundbas, men företrädesvis septimackordet med stor ters,. ren qvint och liten septima (i c dur: g h d f), emedan detta tydligast utvisar tonarten (jfr Ackord). Införandet af det fritt anslagna dominantseptimackordet, hvarmed det afgörande steget togs från det äldre till det nyare tonsystemet, tillskrifves Claudio Monteverde (omkr. 1590). A. L.