Adoptianer (jfr Adoptera) kallades anhängarne af den s. k. Adoptianismen, en lära, som först framställdes af ärkebiskop Elipandus i Toledo och biskop Felix i Urgellis, och som innehöll, att Kristus väl till sin gudomliga natur är Guds verklige son, men till sin menskliga natur blott en Guds tjenare, som af nåd blifvit upptagen (adopterad) till Guds son. Med anledning deraf uppstod den adoptianska striden, i hvilken Karl den store och hans vän den lärde teologen Alkuin deltogo. De förmådde Felix att återkalla sin lära, och adoptianismen blef, såsom utgörande ett förnyande af det Nestorianska kätteriet, fördömd på kyrkomötena i Regensburg (792), Frankfurt a. M. (794) och Aachen (799).