Adoption (jfr Adoptera), upptagande i barns ställe. -- De gamle romarne skilde mellan adoption, en handling, hvarigenom en omyndig, och arrogation, genom hvilken en myndig person upptogs i barns ställe. Genom bådadera handlingarna öfvergick adoptivsonen fullkomligt till den nye faderns familj, fick arfsrätt efter honom och antog hans gudstjenst och namn, men bibehöll derjämte sitt forna slägtnamn (nomen) med förändrad ändelse såsom ett andra tillnamn (cognomen). Så t. ex. kallades Octavius, sedan han adopterats af Cæsar, Cæsar Octavianus. Genom arrogation kunde en patricier öfvergå till en plebejisk familj och dymedelst bana sig väg till folktribunatet. Så gjorde t. ex. Ciceros fiende Clodius. J. F. J.
Från det gamla Rom, der adoptionen stod i det närmaste samband med religionen och derför var af största vigt, öfvergick hon till germanerna. För den äldre tyska rätten var hon obekant. Deraf förklaras, att, äfven sedan adoptionen upptagits i den tyska rätten, en adopterad dock icke kunde ärfva sin adoptivfaders adelskap eller län eller fideikommiss; ty såsom rent germaniska rönte dessa inrättningar icke något inflytande af den romerska rätten. För England, hvarest sistnämnda rätt endast vann mycket ringa insteg, är adoptionen ännu allt jämt främmande. I Frankrike infördes hon först genom Napoleon I:s Code civil. Öfver hufvud är adoptionen i de moderna samhällena behäftad med en stor mängd inskränkningar och föga i bruk. Genom testamente o. d. uppnår man numera samma resultat som med adoption, sedan dennas religiösa betydelse bortfallit. I Sverige äfvensom i Finland -- hvars familjerätt förblifvit nästan oförändrad sådan han var 1809 -- finnes ingen rättslig adoption. Bruket att upptaga fosterbarn företer visserligen någon likhet med adoptionen, men förhållandet mellan fosterbarn och fosterföräldrar är icke närmare bestämdt genom lag: det kan när som hälst upplösas och grundlägger inga förmögenhetseller arfsrättigheter. Jämväl för norska lagen är adoptionen okänd, I Danmark är hon deremot medgifven, och vilkoren derför blefvo senast genom en förordning af 1864 närmare fastställda. I denna stadgas, att konungens tillstånd till adoptionen måste sökas.