Affinitet (Lat. affinitas, af affinis, gränsande till) l. Kemisk frändskap, fys. och kem., kallas den attraktionskraft, som verkar mellan atomerna hos olika ämnen. Affiniteten är orsaken dertill, att två eller flere ämnen förenas med hvarandra till en sammansatt kropp, såsom t. ex. när syrgas och vätgas förenas till vatten. Den sålunda uppkomna föreningen eger bestånd, endast så länge affiniteten ej undergår någon förändring och ej motverkas af främmande kroppars närhet, till hvilka någon eller några af beståndsdelarne hafva större frändskap än till hvarandra. (Jfr Molekylär- krafter.) R. R.
2) Affinitet och analogi inom zoologien och botaniken äro af E. Fries sålunda bestämda: "Med affinitet förstås öfverensstämmelse i grundform, eller de väsentligaste delarne, med analogien tillfällig öfverensstämmelse, förenad med väsentliga olikheter och uppkommen derigenom att motsvarande bildningar vanligen återkomma i andra serier. Hvalfisken är sålunda affin med däggdjuren, men analog med fiskarne". Jfr Frändskap. A-n.