Anus

Anus, anat., det latinska namnet på tarmkanalens bakre (nedre) öppning hos djuren. Menniskan uttömmer genom a. endast exkrementen, en del djur (foglar, reptilier m. fl.) äfven urinen; hos dessa djur är a. äfven utförsvägen för äggen. Menniskans a., som under hvila slutes af två ringmuskler, kan betydligt vidgas, dels genom inverkan af en lyftmuskel (musculus levator ani) och genom bukpressens tryck på de i tarmens nedre del befintliga exkrementen, dels mekaniskt genom yttre medel. På förstnämnda sätt vidgas a. vid hvarje stoluttöinning, derigenom att de samlade exkrementen reta nerver i tarmväggen. Dels medelst viljan, dels medelst reflex från nyssnämnde nerver sättas bukpressen och öfriga muskler för uttömningen i verksamhet. Samlas af en eller annan orsak exkrementen i ändtarmen, hårdna de, och vid deras utgång händer då, att deri a. omgifvande innersta hinnan brister på ett eller flere ställen och sprickor (fissurer) uppstå. Af liknande orsak kan en större eller mindre del af tarmen uttränga genom a., en åkomma som fått namn af framfallen ändtarm (prolapsus ani). - Ofvannämnde ringmuskler äro genom sin verkan rynkmuskler, och såväl den närmast kring a. belägna, vanligen fett- och körtelrika samt mörka huden, som ock den i a. ingående tarmen ligga derför under hvila, d. v. s. under musklernas sammandragning, i rynkor, i veck. I dessa kunna hårda och spetsiga, födan medföljande ämnen fastna och genom retning vålla sårnader, hål, anal- eller ändtarmsfistlar. G. v. D.