Aristokrati (af Grek. aristokráteia, "de bästes välde"), de starkes välde, herrevalde, adel. 1) De högre, rikare och mäktigare klasserna af ett folk, adel, prelater, rika borgare, storbönder. 2) Den republikanska statsform, der makten tillhör en begränsad, genom mer eller mindre tillfälliga omständigheter utmärkt samhällsklass. Statsformen kallas oligarki, när makten eges af ett fåtal slägter, plutokrati l. timokrati, när hon tillhör de rike. Aristoteles förklarade dygden vara aristokratiens väsen; Montesquieu åter gjorde denna egenskap till demokratiens princip. Men historien motsäger båda delarna. Äfven aristokratien har snarare karakteriserats af de starkes än af de dygdiges välde. - Ofta nog, i synnerhet i det gamla Grekland och Rom, har statsutvecklingen gått från monarki genom aristokrati till demokrati. Macchiavelli uppställde på grund deraf följande lag för samhällsbildningens normala förlopp: först valfurstendöme, som öfvergår till ärftligt välde, men sedan urartar i njutningslusta, svaghet och tyranni; derpå aristokrati, i det att folkets ädlare beståndsdelar resa sig mot förtrycket; aristokratien åter urartar omsider till lika sjelfvisk oligarki, mot hvilken folket reser sig och införer demokratien, som i början verkar välgörande, men i sin tur urartar och öfvergår till pöbelvälde, oklokrati. Folket söker då ny bot genom att åter underkasta sig en furstes välde, och kretsgången börjas på nytt med monarki. Utvecklingen har emellertid långt ifrån alltid varit sådan, ehuru läran innehåller mycken sanning, åtminstone hvad den klassiska verlden angår. T. o. m. i stadssamhällena skönjes från medeltiden en i någon mån likartad utveckling. Först ofta ställda under feodalt öfverherrskap gjorde sig småningom deras rika rådsslägter oberoende och togo sjelfva makten, men måste i sin ordning afstå den åt demokratien.
Sverige har aldrig haft en aristokratisk statsform, men äfven här har aristokratien långa tider varit öfvermäktig i förhållande till både folket och konungen. Aristokratiens blomstring hos oss liksom i Danmark börjar under 1200-och 1300-talen och sträcker sig till fram på 1600-talet, då genom revolutionerna, i Danmark 1660 och i Sverige 1680, konungamakten blef enväldig. Hos oss blef väl enväldet kort, men en af dess vigtigaste följder var just aristokratiens fall. Adeln, som förr var fåtalig och rik, har allt sedan varit talrik, men i allmänhet fattig. Endast Englands aristokrati har vetat bevara sin makt. Den har också, aktande på tidens tecken, förändrat sig sjelf, städse bibehållit sambandet med hela folket och utvecklat sig under den monarkiska statsformeris hägn. I allmänhet hafva medeltidens aristokratier mer och mer förlorat i betydelse eller gått under, om ej förr, åtminstone efter franska revolutionen.
Medeltidens feodala aristokrati var dels en jordadel, dels en ämbetsmannaadel. Ursprungligen personlig och beroende på suveränernas val, blef den först småningom ärftlig och regerande i sina län, hvarigenom det tyska rikets enhet omsider gick under. Hos de gamle germanerna fans början till en börds- och krigs-adel, hos kelterna en prestadel. Spartas "gerusia" (rådsvälde) var en åldersaristokrati, hvars makt hvilade på mognad erfarenhet och visdom. Kreta och Karthago ansågos jämte Sparta för aristokratiska mönsterstater. I Athen grundades Evpatridernas aristokrati på bördens företräden, liksom de romerske patriciernas och de skandinaviske storböndernas eller odalmännens. Den romerska republiken kom senare i händerna på en ämbetsmanna-aristokrati, hvilken ursprungligen tillkom genom folkets val och blandade sig med rikedomens, såväl jordadelns som penningadelns, män. Flere af Italiens och Schweiz' republiker hafva haft berömda aristokratiska författningar. En bland de märkvärdigaste, som någonsin funnits, var den forna Venetianska fristatens. E. V. M.