Berthier

Berthier [bärtie], Alexandre, furste af Neufchâtel och Valengin, hertig af Wagram, fransk marskalk och vice-konnetabel, föddes i Versailles 1753 och inträdde i generalstaben 1770. Senare åtföljde han Lafayette till Amerika, hvarifrån han återvände med öfverste-grad. 1791 blef han befälhafvare öfver nationalgardet i Versailles, 1792 stabschef vid vestra armén under general Luckner samt 1795 divisionsgeneral och generalstabschef i den italienska armén. 1796, då Bonaparte öfvertog befälet öfver denna armé, uppstod mellan honom och Berthier ett förtroligt vänskapsförhållande, hvilket fortfor till den senares död. Efter freden i Campo Formio fick B. öfverbefälet öfver hären. I Febr. 1798 besatte han Rom och proklamerade den romerska republiken. Sedan följde han såsom stabschef Bonaparte till Egypten, återvände derifrån tillsammans med honom och bidrog att framkalla revolutionen af d. 18 Brumaire 1799 samt utnämndes derefter till krigsminister. I tåget öfver stora S:t Bernhard och i segern vid Marengo hade han betydlig andel. 1805 var han chef för generalstaben i kriget mot Österrike, undertecknade d. 17 Okt. s. å. kapitulationen i Ulm, d. 6 Dec. vapenstilleståndet vid Austerlitz, bevistade 1806 och 1807 fälttågen mot Preussen och Ryssland och slöt i Juni s. å. vapenstilleståndet i Tilsit. Redan 1804 hade han blifvit utnämnd till riksmarskalk. När Preussen afträdde Neufchâtel och Valengin, fick han det suveräna herraväldet öfver dessa båda furstendömen, nedlade krigsportföljen och utnämndes till vicekonnetabel, senator och kejserlig prins. Efter fälttåget mot Österrike 1809 fick han titeln hertig af Wagram. 1810 sändes han till Wien för att representera Napoleon vid dennes förmälning med prinsessan Marie Louise, kejsar Frans I:s dotter. I fälttågen 1812--14 var han åter chef för generalstaben. Efter Napoleons fall hyllade B. Ludvig XVIII. Han förlorade väl suveräniteten öfver Neufchâtel och Valengin, men bibehöll sin värdighet såsom pär och marskalk af Frankrike. Från Elba gjorde Napoleon honom meddelanden, som B. hvarken besvarade eller uppenbarade för Ludvig XVIII. Detta gjorde honom misstänkt hos bägge. Öfver hufvud visade han under dessa förhållanden stor obeslutsamhet. På våren 1815 föll han i fullständig själsförvirring. Den 1 Juni s. å. störtade han ned från en altan och slog ihjäl sig. Hans Mémoires utkommo i Paris 1826.