*Bielke, adlig ätt, »den afgjordt främsta i vårt land», synes hafva haft sitt ursprungliga hem i Småland, der den under flere århundraden innehade sätesgården Kråkerum. Jfr K. H. Karlsson: »Svenska Bjelkeslägten under Medeltiden» (i »Svenska ättartal», V, 1889, s. 147–155).
*2. Bielke, T. T., föddes 1425 och var son af Ölands (ej Uplands) lagman Ture Stensson. Han dog 1489 eller i början af 1490.
*10. Bielke, N., föddes d. 7 Febr. 1644, fick 1649 det betydande friherreskapet Korpo (se d. o.), medföljde Klas Tott på ambassaden till Frankrike (1661–62), blef vid hemkomsten kapten-löjtnant i artilleriet och 1665 kammarherre hos den unge konungen, en syssla, hvari han ej länge fann behag. 1666–68 reste han utomlands, önskade visserligen inträda i franska hären, men afråddes derifrån af K. Tott. 1668 blef han enkedrottningens öfverkammarherre och öfverhofstallmästare. 1673 blef B. först öfverstelöjtnant och senare på året öfverste och chef vid konungens Lifregemente, om hvars reorganisation (styrkan ökades från 1,000 till 1,500 man) han inlade synnerlig förtjenst. 1675–76 vistades B. i Frankrike för anskaffande af galanterivaror för den väntade unga drottningens behof. Under denna tid var han Ludvig XIV följaktig till kriget i Belgien samt bevittnade Condés och Bouchains eröfring. 1677–78 var B. jämte J. L. Wittenberg ledare af det inhemska svenska kavalleriets rekrytering och 1678–79 utförde han ensam rekryteringen af hela den inhemska krigsmakten både till häst och till fot (se derom P. Sondén: »N. B. och det svenska kavalleriet», 1883). 1679 lemnade han chefskapet för Lifregementet. B. deltog i den bajerske kurfurstens armékontingent i kriget i Ungern, hvarunder han utmärkte sig vid intagandet af Pest (Juni 1686) och Ofen (d. 2 Sept. s. å.) samt i det vidtbekanta slaget vid Mohacs (d. 12 Aug. 1687) med stormande hand tog storvesirens läger. Se derom O. Malmström: »Nils Bielke och kriget mot turkarna 1684–1687» (1895).
*11 och 12. Bielke, T. G. och N. A. voro grefvar.
17. Bielke, Erik Turesson d. ä., till Benhammar, riksråd, son af riddaren och riksrådet Ture Kettilsson, omtalas såsom väpnare 1310 och såsom riddare och riksråd 1315. Sistn. år var han i Lödöse med om uppgörandet af »häfdaskiftet» emellan hertigarna Erik och Valdemar, och han var en af de sju svenske herrar, som d. 26–28 Juni 1319 underhandlade i Oslo och slöto unionsakten med anledning af den norske konung Magnus Erikssons utkorande till äfven svensk konung. Sedermera under Magnus Erikssons minderårighet var han en af de mera betydande medlemmarna af rådet. Vid de vigtiga fredsunderhandlingarna med ryssarna i Nöteborg 1323 var han den främste svenske legaten. Han var ock en af de tolf herrar, som biträdde Laurens Ulfsson vid redigeringen af Södermanlandslagen. Herr Erik Turesson afled omkr. 1328.
18. Bielke, Sten Bengtsson, till Ridö, riksmarsk, den föregåendes brorson, var riddare 1365, lagman i Vestmanland och Dalarna 1368, riksråd 1371 och marsk 1376–88. Han blef 1386 en af Bo Jonssons testamentsexekutörer och tog en mycket verksam del i drottning Margaretas inkallande 1388 samt ledde efter Falköpingsslaget krigsrörelserna, sedan 1390 såsom höfvitsman på Stockholms slott. Han var med om att besegla unionsdokumentet i Kalmar 1397. 1406 nämnes han som lagman på Öland. Död på Marieborg vid Enköping 1408 (eller 1412). Herr Sten var en stor gynnare och vän af Vadstena kloster.
19. Bielke, Erik Turesson d. y., till Benhammar, Häradsäter och Refvelsta, riksråd, var den föregåendes sonsons son och son af marsken Ture Turesson (se B. 2). Han var fogde 1489 på Stockholms och 1495 på Stegeborgs slott, slogs af konung Hans till riddare och erhöll 1499 såsom förläning Viborgs slott och län. Han öfvergaf likväl konungens sak, då Sten Sture 1502 kom öfver till Finland, och han förordnades af Svante Sture 1504 till »fullmyndig och mäktig höfding öfver Finland och Åland», men råkade i slutet af sin lefnad i spändt förhållande till riksföreståndaren. Herr Erik Turesson skaffade stillestånd 1504 och 1510 med Ryssland, knöt vänskapsoch handelsförbindelser med Estland, gjorde det första försöket att medelst en kanal förbinda Saima med hafvet och förde i det hela styrelsen »med kraftig hand och klok omsorg». Död i April 1511. »Honom sörjer hela landet», heter det i ett bref skrifvet kort derefter. — I sitt äktenskap med Gunilla Bese hade B. sönerna Ture Eriksson (riksråd, djupt invecklad i Vestgötaherrarnas uppror 1529, dödsdömd, men mot dryga böter benådad) och Axel Eriksson (sedan 1540 riksråd, lagman i Östergötland, sedan 1554 lagman i Småland, död 1559), en af Gustaf Vasas förtrognaste män och befryndad med konungen, hvilkens gemål Margareta var syster till B:s första hustru, Anna Leijonhufvud. Af herr Erik Turessons döttrar var Karin gift med den bekante Arvid Vestgöte och Anna (se Bielke 3), den modiga försvårarinnan af Kalmar 1520, med riksrådet Johan Månsson (Natt och Dag).
20. Bielke, Svante Turesson, friherre, rikskansler, tillhörde Salsta-grenen och var son till riksrådet Ture Pedersson (se slägtöfversigten) samt föddes 1567. B. var liksom brodern Nils (se B. 21) en nitisk anhängare af hertig Karl i dennes förvecklingar med Sigismund. Han blef 1599 lagman i Småland och ståthållare öfver Kronobergs län, var 1602 en af kommissarierna vid fredsmötet i Knäred, blef s. å. riks- och kansliråd samt 1602 rikskansler. 1608 var han legat till Wismar. Sistn. år erhöll han jämte brodern Nils friherrlig värdighet (men intet friherreskap). Död 1609.
21. Bielke, Nils Turesson, friherre, riksråd, den föregåendes broder, född på Hörningsholm d. 5 Nov. 1569, blef 1594 hertig Karls råd och var alltsedan en ifrig anhängare af honom. B. var 1602 ombud vid fredsmötet i Knäred, utnämndes s. å. till kansli- och hofråd. förordnades 1605 till öfverste befallningsman öfver allt krigsfolk och kallades 1606 till riksråd. 1608 underhandlade han med polackerna och, i Ufsbäck, med danskarna, blef lagman och erhöll friherrlig värdighet (men intet friherreskap). Nov. 1612–Jan. 1613 var han å nyo svensk fullmäktig vid underhandlingarna i Ulfsbäck, som ledde till freden i Knäred. 1614 utnämndes han till assessor i Svea hofrätt, fick 1617 Smålands lagsaga och utnämndes 1623 till president i Åbo hofrätt — han var den förste innehafvaren af denna plats — och derjämte till landshöfding öfver hela Finland, hvartill 1628 kom befattningen med hela Finlands militära ärenden, så att B. egde en generalguvernörs makt och myndighet. Han fick 1630 på egen begäran afsked från presidentsämbetet och 1631 från de bägge öfriga. 1634 vardt han öfverlandshöfding i Vestergötland och lagman i Kalmar lagsaga. Han dog 1639.