Sida 426
*Biebrich. Der föddes d. 9 Juli 1836 prinsessan Sofia af Nassau, och der förmäldes hon d. 6 Juni 1857 med prins Oskar (sedermera konung Oskar II).
*Biedermann [bīd-], F. K., fullbordade 1880 med 4:de delen sitt kulturhistoriska verk Deutschland im 18. jahrhundert. Af den åldrige skriftställarens senare arbeten må nämnas 1840–1870. Dreissig jahre deutscher geschichte (2 bd, 1881–82; 2:dra uppl. 1883), 18155–40. Fünfundzwanzig jahre deutscher geschichte (2 bd, 1890) samt Deutsche volks- und kulturgeschichte für schule und haus (3 bd, 1685; 2:dra uppl. 1891).
Biedermann [bīd-], Aloys Emanuel, schweizisk teolog, f. 1819 i kantonen Zürich, d. 1885 såsom professor i dogmatik vid Zürichs universitet, utgick från Hegel i sin spekulativa riktning, men lösgjorde sig från dennes konservativa tendenser och sökte ådagalägga, att det genom kritisk-vetenskaplig bearbetning af bibel- och kyrkoläran vunna andliga innehållet står i full öfverensstämmelse med resultaten af en luttrad filosofi. Hans mest betydande arbete, Christliche dogmatik (1869; 2:dra uppl., i 2 bd, 1884–85), gäller som det klassiska uttrycket af denna läroriktning. Bland B:s öfriga skrifter märkas Die freie theologie (1844), en biografi öfver hans meningsfrände Heinrich Lang (1876) och Ausgewählte vorträge und aufsätze (med B:s lefnadsteckning, 1885) samt tidskrifts bidrag.
*Biefve, E. de, föddes 1809 (ej 1808) och dog i Bruxelles 1882.
*Bielefeld hade 39,950 innev. 1890.
*Bielenstein, August, bär äfven förnamnen Johann Gottfried. Han utgaf sin stora samling af lettiska folkvisor 1876, den reviderade lettiska bibelöfversättningen 1877 och vidare Tausend lettische rätsel (1881) m. m. Vetenskapsakademien i Petersburg har på sin bekostnad låtit trycka hans verk Die grenzen des lettischen volksstammes und der lettischen sprache in der gegenwart und im 13. jahrhundert (med en atlas, 1892).
Bieler-see [bilerse]. Se Bielsjön (äfven i Suppl.).
*Bielitz hade 14,573 innev. 1890.
*Bielke, adlig ätt, »den afgjordt främsta i vårt land», synes hafva haft sitt ursprungliga hem i Småland, der den under flere århundraden innehade sätesgården Kråkerum. Jfr K. H. Karlsson: »Svenska Bjelkeslägten under Medeltiden» (i »Svenska ättartal», V, 1889, s. 147–155).
*2. Bielke, T. T., föddes 1425 och var son af Ölands (ej Uplands) lagman Ture Stensson. Han dog 1489 eller i början af 1490.
*10. Bielke, N., föddes d. 7 Febr. 1644, fick 1649 det betydande friherreskapet Korpo (se d. o.), medföljde Klas Tott på ambassaden till Frankrike (1661–62), blef vid hemkomsten kapten-löjtnant i artilleriet och 1665 kammarherre hos den unge konungen, en syssla, hvari han ej länge fann behag. 1666–68 reste han utomlands, önskade visserligen inträda i franska hären, men afråddes derifrån af K. Tott. 1668 blef han enkedrottningens öfverkammarherre och öfverhofstallmästare. 1673 blef B. först öfverstelöjtnant och senare på året öfverste och chef vid konungens Lifregemente, om hvars reorganisation (styrkan ökades från 1,000 till 1,500 man) han inlade synnerlig förtjenst. 1675–76 vistades B. i Frankrike för anskaffande af galanterivaror för den väntade unga drottningens behof. Under denna tid var han Ludvig XIV följaktig till kriget i Belgien samt bevittnade Condés och Bouchains eröfring. 1677–78 var B. jämte J. L. Wittenberg ledare af det inhemska svenska kavalleriets rekrytering och 1678–79 utförde han ensam rekryteringen af hela den inhemska krigsmakten både till häst och till fot (se derom P. Sondén: »N. B. och det svenska kavalleriet», 1883). 1679 lemnade han chefskapet för Lifregementet. B. deltog i den bajerske kurfurstens armékontingent i kriget i Ungern, hvarunder han utmärkte sig vid intagandet af Pest (Juni 1686) och Ofen (d. 2 Sept. s. å.) samt i det vidtbekanta slaget vid Mohacs (d. 12 Aug. 1687) med stormande hand tog storvesirens läger. Se derom O. Malmström: »Nils Bielke och kriget mot turkarna 1684–1687» (1895).
*11 och 12. Bielke, T. G. och N. A. voro grefvar.
17. Bielke, Erik Turesson d. ä., till Benhammar, riksråd, son af riddaren och riksrådet Ture Kettilsson, omtalas såsom väpnare 1310 och såsom riddare och riksråd 1315. Sistn. år var han i Lödöse med om uppgörandet af »häfdaskiftet» emellan hertigarna Erik och Valdemar, och han var en af de sju svenske herrar, som d. 26–28 Juni 1319 underhandlade i Oslo och slöto unionsakten med anledning af den norske konung Magnus Erikssons utkorande till äfven svensk konung. Sedermera under Magnus Erikssons minderårighet var han en af de mera betydande medlemmarna af rådet. Vid de vigtiga fredsunderhandlingarna med ryssarna i Nöteborg 1323 var han den främste svenske legaten. Han var ock en af de tolf herrar, som biträdde Laurens Ulfsson vid redigeringen af Södermanlandslagen. Herr Erik Turesson afled omkr. 1328.
18. Bielke, Sten Bengtsson, till Ridö, riksmarsk, den föregåendes brorson, var riddare 1365, lagman i Vestmanland och Dalarna 1368, riksråd 1371 och marsk 1376–88. Han blef 1386 en af Bo Jonssons testamentsexekutörer och tog en mycket verksam del i drottning Margaretas inkallande 1388 samt ledde efter Falköpingsslaget krigsrörelserna, sedan 1390 såsom höfvitsman på Stockholms slott. Han var med om att besegla unionsdokumentet i Kalmar 1397. 1406 nämnes han som lagman på Öland. Död på Marieborg vid Enköping 1408 (eller 1412). Herr Sten var en stor gynnare och vän af Vadstena kloster.
19. Bielke, Erik Turesson d. y., till Benhammar, Häradsäter och Refvelsta, riksråd, var den föregåendes sonsons son och son af marsken Ture Turesson (se B. 2). Han var fogde 1489 på Stockholms och 1495 på Stegeborgs slott, slogs af konung Hans till riddare och erhöll 1499 såsom förläning Viborgs slott och län. Han öfvergaf likväl konungens sak, då Sten Sture 1502 kom öfver till Finland, och han förordnades af Svante Sture 1504 till »fullmyndig och mäktig höfding öfver Finland och Åland», men råkade i slutet af sin lefnad i spändt förhållande till riksföreståndaren. Herr Erik Turesson skaffade
Källa: Project Runeberg · ·

























