Blad, bot., växtorgan, som utgå från stammens sidor och som hafva en begränsad och hufvudsakligen basal tillväxt. Sådana kunna aldrig utvecklas från roten hos växterna. De blad, som i våra floror olämpligt nog ofta benämnas rotblad, utgå alldeles ej från växternas rötter, utan från den i jorden dolde och af henne skyddade delen af fleråriga örters stam. Att skilja mellan hvad som är blad och stam hos en växt förefaller vid ett ytligt betraktande ingalunda svårt. Bladen tyckas ju så väl karakteriserade genom sin skiflika form, i motsats mot stammen, som har en kägellik eller cylindrisk form. Men det gifves äfven fall, i hvilka det nyss anförda särskiljande kännetecknet ej blir tillräckligt. Så t. ex. hafva bladen hos våra barrträd (de välbekanta barren) ej skiflik form, utan likna snarare små grenar, och hos en del af våra allmännast odlade Cactus-växter är den blombärande stammen ej trind, utan af samma skiflika form som bladen vanligen äro. Vetenskapen har emellertid funnit andra och säkrare särskiljande karakterer än de ofvan angifna. Då stammen har en jämförelsevis obegränsad tillväxt, och hans storlek sålunda är mera obestämd, har deremot bladet en begränsad tillväxt och är till följd deraf också hos hvarje särskild art af en mera bestämd storlek. Då stammens förlängning sker uteslutande genom tillväxt i toppen, sker deremot bladets hufvudsakligen genom tillväxt vid basen. Organ förekomma dock af en så tvetydig natur, att det faller sig mycket svårt, om ej rent af omöjligt (t. ex. i fråga om gurkväxternas klangen), att åtgöra huruvida de böra räknas till växtens blad- eller stamorgan.
I följande redogörelse för bladets beskaffenhet betrakta vi detsamma först ur morfologisk-anatomisk synpunkt -- d. v. s. med afseende på form, yttre och inre byggnad, utveckling, ställning och storlek -- sedan ur fysiologisk, d. v. s. i afseende på ändamål och förrättningar. De flesta blad äro, åtminstone delvis, till formen skiflika. Den del af ett blad, hvilken har denna form, kallas bladskifvan. Jämte denna finnes hos ett mycket stort antal blad äfven en nedre, bladskifvan uppbärande, smalare, oftast halftrind del, bladskaftet, och hos ett ej ringa antal äfven en tredje beståndsdel, som bildar bladets nederste’ del och är slidlik samt derför kallas bladslida. Blad, som ega alla dessa tre beståndsdelar, finna vi i örtbladen hos de flesta Umbelliferae (t. ex. kumminört, hundloka m. fl.) och Arvideae. Blad, bildade af tvänne af dessa delar, nämligen skaft och skifva, äro mycket allmänna. Sådana deremot, som bestå af slida och skifva (utan något skaft) förekomma endast hos en del monokotyledoner, t. ex. gräsen. Blad, som sakna både slida och skaft och sålunda utgöras endast af skifva (s. k. oskaftade blad), förekomma regelmässigt i blomman och äro ej häller sällsynta hos växtens öfrige delar. Blad, bildade endast af skaft (s. k. fyllodier) eller endast af slida, förekomma äfven, ehuru mera sällan. Exempel på det förra slaget lemnar oss bland inhemska växter pil-örten, Sagittaria sagittifolia, i sina nedre under vattnet nedsänkta blad, och bland utländska en mängd nyholländska akacior; till det senare slaget höra åtskilliga Umbelliferae i sina öfversta örtblad. -- I afseende på omkrets o. d. är bladskifvans form i högsta grad vexlande. Endast det kan sägas om de allra flesta bladskifvor, att de äro väsentligen tvåsidigt symmetriska. Blad, som äro på ett i ögonen fallande sätt osymmetriska, äro ganska sällsynta. Exempel på dylika finna vi uti örtbladen hos de allmänt odlade begoniorna
samt i de tvänne sidoställda kronbladen hos ärtväxternas blommor. -- Bladskifvan kan för öfrigt, på samma sätt som stam och rot, vara grenig eller ogrenad. Greniga blad (i den beskrifvande botaniken hittills oftast kallade inskurna) äro allmänna hos dikotyledoner och ormbunkar; ogrenade (vanligen benämnda helbräddade) deremot hos monokotyledoner, barrträd och mossor. Sådana greniga blad, hos hvilka bladgrenarna äro så skarpt utpräglade, att de synas bilda särskilda små bladskifvor, af hvilka flere uppbäras af ett enda bladskaft, har man kallat sammansatta. Blad af detta slag äro allmänna inom flere växtfamiljer, t. ex. ärtväxternas, Papilionaceae, och törnbuskarnas, Senticosae.
I afseende på den inre byggnaden har bladet väsentligen samma cellföreningar som stam och rot, ehuru de hos bladet äro, med afseende på dettas särskilda fysiologiska uppgift, anordnade på annat sätt. Bladets skelett är sammansatt af smala, trådlika kärlknippor, hvilka bilda de vanligen för blotta ögat synbara s. k. nerverna. Hvar och en af de större nerverna utgöres af flere jämnlöpande kärlknippor, de minsta deremot af blott en enda (se Bladskelett). Mellanrummen mellan nerverna fyllas af en parenkymväfnad, som hos örtbladen efter regeln är af olika beskaffenhet på bladskifvans öfre och undre sida. Det parenkym, som ligger närmare bladets öfvefsida, det s. k. palisadparenkymet eller det assimilerande parenkymet, utgöres af mera långsträckta, tätt intill hvarandra, vinkelrätt mot bladskifvans yta ställda, särdeles klorofyllrika celler, under det att det parenkym, som ligger närmare bladets undre yta, det s. k. svamp-parenkymet eller det respiratoriska parenkymet, utgöres af klorofyll-fattigare celler af mera oregelbunden form, hvilka äro så anordnade, att de mellan sig bilda större eller mindre luckor och gångar (deraf namnet svamp-parenkym). Ytan af bladet bildas af en hudväfnad af det slag, som benämnes epidermis. Äfven denne är något olika på bladets båda sidor. Hos våra vanliga landväxter är han rik på klyföppningar på bladskifvans undre sida, men fattig på sådana på den öfre. Hos de vattenväxter åter, som hafva flytande blad, t. ex. näckrosorna, är det tvärtom den öfre sidan, som är rik på klyföppningar, under det att den undre är fattig derpå (jfr F. W. C. Areschoug, "Förberedande redogörelse för några undersökningar öfver bladets anatomi", i "Botaniska notiser", 1874). -- I afseende på bladens utveckling må nämnas, att de anläggas omedelbart nedanför den tillväxande stamspetsen och att de leda sitt ursprung från stammens yttre del, d. v. s. från dess barklager (periblemet). Bladspetsen utvecklas först, och tillväxten af bladet eger till en början rum der; snart af slutas dock tillväxten i spetsen och försiggår derefter förnämligast vid bladets bas, men också till en viss grad i bladets kanter. (Om bladens ställning i förhållande till hvarandra och till stammen se Bladställning.) Hos det stora flertalet växter är antalet af både de blad, som utvecklas under växtens hela lif, och af dem, som utvecklas under hvarje särskild vegetationsperiod, alldeles obestämdt -- beroende på de mer eller mindre gynsamma förhållanden, under hvilka hvarje särskild individ lefver. I afseende på hjertbladen är dock antalet bestämdt, och det för växtens hela lifstid. Detta slags blad (se nedan) äro hos massan af fanerogamerna två, hos ett ej ringa antal blott ett, och hos en mindre betydlig del 4--15. Från detta förhållande härleda sig benämningarna på tvänne af de stora fanerogam-grupperna: Dicotyledoneae, de tvåhjertbladiga, och Monocotyledoneae, de enhjertbladiga. Hos några få växter äro hjertbladen växtens enda näringsblad för hela lifvet. Då nu antalet hjertblad är bestämdt, så blir hos dessa växter också antalet näringsblad bestämdt. Så är t. ex. förhållandet med den med barrträden beslägtade, högst underbara, afrikanska Welwitschia mirabilis, hos hvilken de qvarsittande och till 0,59--0,89 m. (2 à 3 f.) längd utvecklade hjertbladen äro de enda näringsblad växten får under sitt ingalunda korta lefnadslopp (den kan blifva 100 år och derutöfver). -- Men äfven andra slag af blad äro hos vissa växtarter af ett bestämdt antal, åtminstone för hvarje särskild vegetationsperiod. Så utvecklas hos den vanliga vårlöken, Gagea lutea, årligen blott ett enda örtblad; hos hvitsippan, Anemone nemorosa, likaledes blott ett eller någon gång två; hos nattviolen, Platanthera bifolia, och ekorrbärsörten, Majanthemum bifolium, två, samt hos trollbärsörten, Paris quadrifolia, regelmässigt fyra örtblad. Det torde vara allmänt kändt, att hylleblad, ståndareblad o. s. v. uti hvarje särskild blomma hos de fleste växter utgör ett bestämdt antal. Inträffar nu -- såsom det hos vissa växter regelmässigt sker -- att ett bestämdt antal blommor alstras hvarje år, så blir hela antalet af hylleblad, ståndareblad och pistillblad ständigt detsamma hos växtindividet år efter år. Så utveckla t. ex. kungsängsliljan, Fritillaria meleagris, och snödroppen, Galanthus nivalis, m. fl. hvarje år blott en enda blomma och denna med 6 hylleblad, 6 ståndareblad och 3 pistillblad. I dessa fall utvecklar sålunda hvarje växtindivid under hvarje särskild vegetationsperiod ett antal af 6 hylleblad, 6 ståndareblad och 3 pistillblad, ej mer och ej mindre. Bladets storlek erbjuder en högst betydlig vexling (från det mikroskopiskt lilla till det jättelikt stora). Bland våra svenska växter finna vi de största bladen hos näckrosorna och en del ormbunkar. Bladen hos den hvita näckrosen, Nymphaea alga, och hos den vanliga örnbräken, Pteris aquilina, nå under stundom en längd af 1,78 m. (6 f.). De mest storbladiga af alla växter tillhöra näckros-, banan- och palm-familjerna. Den cirkelrunda bladskifvan hos den sydamerikanska jättenäckrosen, Victoria regia, når en diameter af 1,48--1,78 m. (5 à 6 f.). En abessinisk banan-art, Musa Ensete, har blad af 5,9 m. (20 f.) längd -- bladskifvan ensam är 3,57 m. (12 f.) lång --, och vissa palmer, t. ex. den ostindiska sockerpalmen, Arenga saccharifera, har blad af ända till 7,5 m. (25 f.) längd.
Följande hufvudslag af blad kunna från morfologisk synpunkt urskiljas: 1:o hjertblad,
2:o lågblad, 3:o örtblad (jämte stipler), 4:o skärmblad, 5:o foderblad, 6:o kronblad, 7:o ståndareblad, 8:o pistillblad och 9:o knoppfjällsblad. Hjertblad kallas de blad, som utvecklas allra först hos växten och som finnas redan hos det i fröet inneslutna växtämnet. Dessa blad äro i allmänhet tjocka och köttiga samt nästan alltid ogrenade (helbräddade). -- Lågblad benämnas fjäll- eller slid-lika blad, som ofta uppträda på årsskottet före örtbladen. De äro oskaftade, ogrenade samt ej, eller endast svagt, gröna. Exempel på sådana finnas i de små, nedre bladen hos liljekonvaljen, daggkåpan m. fl. En del växter, t. ex. tallörten, Monotropa Hypopilys, ega inga andra näringsblad än lågblad. -- Örtbladen (blad i detta ords vanliga alldagliga betydelse) äro växtens mest utvecklade bladorgan. De äro efter regeln starkt gröna, oftast försedda med både skaft och skifva samt i öfrigt af de mest vexlande former. Hos en del växter, t. ex. Papilionaceae och Senticosae, ega de vid basen små parvis sittande bihang, som kallas stipler. -- Skärmblad benämnas sådana efter regeln svagt utvecklade blad, som uppträda senare än örtbladen, i närheten af blommorna, oftast vid blomskaftens bas. De äro oskaftade och ogrenade samt oftast mycket små. Någon gång kunna de vara ganska stora (t. ex. hos den svenska kornellen, Cornus suecica, och hos den odlade "kallan", Richardia aethiopica) samt ega då oftast en annan färg än den vanliga gröna. -- Foderblad äro de yttersta bladen i den normala dikotyledona blomman, hvilka regelmässigt äro gröna och af en tämligen fast byggnad. De äro liksom kronbladen oskaftade och endast sällan greniga. -- Kronbladen förekomma innanför foderbladen och skilja sig från dem derigenom att deras byggnad är spädare och deras färg en annan. Under stundom, i synnerhet hos Monocotyledoneae, finnas i blomman blott ett slags blad utanför befruktningsorganen, och pläga dessa benämnas kalkblad, oafsedt om de likna foderblad eller kronblad. Foderblad, kronblad och kalkblad kallas med ett gemensamt namn hylleblad. -- Ståndarebladen utmärka sig genom den egendomliga beskaffenheten af sin bladskifva. Den är oftast knapplik (deraf benämningen ståndareknappen) och fyr-rummig, samt alstrar i hvarje rum en mängd fria celler, s. k. pollen-celler. Ståndarebladen äro oftast skaftade, sällan oskaftade. -- Pistillbladen äro blommans innersta blad. De äro oskaftade och gröna samt under blomningen oftast mycket små. Under fruktutvecklingen tilltaga de betydligt i storlek och ändra dervid ofta såväl fasthetsgrad som färg. Hos frukten pläga de benämnas fruktblad (jfr Blomfoder, Blomkalk, Blomkrona, Pistill och Ståndare). -- Knoppfjällsblad kallas sådana fjäll-lika blad. som betäcka vinterknopparna hos våra träd och som affalla vid dessas utveckling. De äro af en fast byggnad samt bekläda sig ofta med ett skyddande öfverdrag af harts o. d. I de varmare landen sakna knopparna regelbundet knoppfjäll, och äfven hos oss finnas -- väl ej några träd, men -- några buskar (t. ex. den vanlige brakvedsbusken, Rhamnus Frangula), hvilka sakna knoppfjäll.
Från fysiologisk synpunkt kunna vi urskilja följande slag af blad: 1:o näringsblad, 2:o fortplantningsblad, 3:o täckande och skyddande blad, 4:o försvarsblad, 5:o klättringsblad och 6:o simblad. De båda första slagen äro de utan jämförelse vigtigaste och förekomma regelmässigt hos alla fanerogamer; de öfriga, hvilka äro af jämförelsevis underordnad vigt, förekomma endast hos ett mindre antal växter. -- Såsom näringsblad kunna vi i främsta rummet nämna örtbladen. Dessa hafva såsom organ för näringen flerfaldiga och högst vigtiga uppgifter. De upptaga utifrån ett af växtens vigtigaste näringsämnen, näml. kolsyregasen; de assimilera (om dagen) den utifrån upptagna och den från roten genom stammen tillförda, oberedda födan; de afsöndra (genom transpirationen) öfverflödigt vatten i gasform; de inandas (under natten) den för växtlifvet lika väl som för djurlifvet nödvändige syrgasen, och de förvara (då de äro fleråriga) en del af växtens reservnäring öfver vintern. (Jfr Andning, Assimilation och Näring.) I förbigående må nämnas, att örtblad finnas, som hafva förmåga att upptaga äfven andra ämnen än kolsyra, näml. örtbladen hos de "köttätande växterna". -- Ett annat slag af näringsblad äro hjertbladen, som kunna tjenstgöra på tre olika sätt. Hos vissa växter, t. ex. ärtväxterna, äro de afsedda att i sig förvara den näring, som den unga plantan behöfver vid groningen. Hos andra växter, t. ex. dadelpalmen, hafva de till ändamål att vid groningen uppsuga den näring, som finnes i den dem omgifvande fröhvitan. Hos andra åter, t. ex. barrträden, hafva hjertbladen dels -- och till en början -- samma uppgift som i näst förut nämnda fall, och dels -- sedan de vuxit ut ur fröet och blifvit grönfärgade -- den uppgiften att tjenstgöra som vanliga örtblad. (Jfr Groning.) -- Ännu ett slag af näringsblad hafva vi uti en del lågblad. Sådana tjenstgöra nämligen hos groddlökarna och äfven hos många dikotyledona groddknoppar såsom förvaringsrum för den reservnäring, hvilken af moderplantan blifvit nedlagd i groddknoppen för att användas vid dennes groning. -- Fortplantningsbladen äro af tvänne hufvudslag: 1) de vid fortplantningen omedelbart verksamma, till befruktningsorgan ombildade bladen och 2) blommans s. k. hylleblad, hvilka endast medelbart främja fortplantningen. Af det första slaget finnas tvänne arter, de hanliga bladen, ståndarebladen, och de honliga, pistillbladen. De förra bilda ensamma fanerogamernas hela hanorgan; i honorganets bildning ingå deremot äfven andra växtdelar än pistillbladen (jfr Befruktning, Pistill och Ståndare). Fortplantningsbladen af det andra hufvudslaget kunna äfven vara af tvåfaldig art, näml. foderblad och kronblad. De förre främja fortplantningen hufvudsakligen derigenom att de i knoppen skydda blommans ädlare delar; kronbladen åter hufvudsakligen derigenom att de medelst sin lukt och färg samt sin produktion af honing locka insekterna att besöka blommorna (jfr art.
Pollination och Th. Fries, "Om växternas blomning" i "Ur vår tids forskning"). -- Skyddande och täckande blad äro de förut nämnda knoppfjällsbladen och foderbladen. De förre skydda vinterknopparna hos våra träd och buskar; de senare, såsom nyss nämndes, blommans ädlare delar i knoppstadiet. Äfven kronbladen kunna, åtminstone hos en del växter, anses såsom skyddande blad. Genom sin form och sin ställning bereda de ofta (t. ex. hos Labiatae) skydd åt ståndarna mot det för deras pollen så förderfliga regnvattnet. -- Med försvarsblad mena vi sådana blad, som antingen helt och hållet eller åtminstone delvis ombildats till stickande organ, blad-tornar, hvilka bereda växterna ett försvar emot djurens angrepp. Det bästa exemplet på dylika blad ega vi i Berberis-buskens tornar. Dessa hafva så fullständigt förvandlats till försvarsorgan, att de endast med svårighet kunna igenkännas som blad. Andra exempel ega vi i tistlarnas blad, hos hvilka dock endast en del af bladgrenarna ombildats till tornar, under det att större delen af bladskifvan tjenstgör som näringsblad. (Med blad-tornarna må ej förblandas stam-tornarna, sådana de förekomma t. ex. hos hagtorns- och slån-buskarna.) -- Klättringsblad äro sådana blad, som förekomma hos en del växter med svag stam och hjelpa dessa växter att klättra uppför och klänga sig intill fastare föremål, som kunna tjena dem till stöd. Klättringsbladen äro oftast försedda med (och stundom helt och hållet förvandlade till) trådlika, vindlande organ, s. k. klängen. Exempel derpå ega vi hos en stor mängd ärtväxter. Under stundom hafva klättringsbladen inga klängen, utan gripa fast i andra föremål medelst böjningar af sina då tämligen starkt utvecklade bladskaft; så hos en mängd Clematis- och Smilax-arter. -- Med simblad förstå vi sådana hos en del vattenväxter förekommande blad, som tjena till att hålla växterna flytande i vattnet. De utmärka sig derigenom att de i sig innesluta tämligen stora, luftförande rum, hvilka göra tjenst som ett slags simblåsor. Bland våra svenska växter eger sjönöten, Trapa natans, sådana blad. Hos denna växt äro bladskaften ihåliga och luftförande; och dervid inträffar det anmärkningsvärda förhållandet, att ihåligheten i bladskaften förstoras, allt efter som växten blir tyngre genom tillväxten af de taggiga frukterna.
Det återstår att nämna några ord om den lifslängd växternas blad uppnå. I jämförelse med stam och rot nå bladen i allmänhet endast en ringa ålder. En särdeles kort lifstid hafva blommornas blad, i synnerhet kronbladen och ståndarebladen. Men äfven de blad, som nå den högsta åldern, näml. örtbladen, blifva i allmänhet ej särdeles gamla. Hos de flesta växter, åtminstone i de kallare klimaten, dö och affalla örtbladen samma år som de bildats. Endast ett ringa antal af de svenska växterna hafva fleråriga blad. Bland de hithörande påminna vi endast om våra barrträd, som genom sin visserligen något dunkla grönska äfven om vintern gifva lif och färg åt våra nordiska landskap. Att det ena af våra vanliga barrträd, granen, eger en starkare grönska än det andra, tallen, torde hvar och en hafva iakttagit. Detta beror bl. a. derpå, att granens blad (barr) blifva 5--7 år gamla, innan de falla af, då deremot tallens blad endast nå en ålder af 3--4 år. En följd deraf är, att hos granen en vida större del af hvarje gren blir klädd af blad än hos tallen. I varmare klimat är antalet växter med fleråriga blad (s. k. ständigt grönskande växter) mycket större än hos oss. Hos en del af dessa nå bladen en ej obetydlig ålder. Äldst blifva de, så vidt hittills är kändt, hos Welwitschia mirabilis, hos hvilken de kunna hinna till mer än 100 år. Förut har blifvit nämndt, att de blad, som hos denna växt nå en så vördnadsvärd ålder, äro de eljest tämligen förgängliga, hjertbladen. V. W.