Nerver (af Lat. nervus, sena, muskel, Grek. nevron, sena, nerv). 1. Anat. och fysiol., samlingar af trådar, som i kortare eller längre sträckor hos högre djur och hos menniskan gå mellan centrum och periferien, leda yttre eller inre retningsintryck och förmedla känsel, rörelser, sinnesförnimmelser m. m. En nerv har ofta formen af en rund sträng samt är vanligen hvit till fårgen och sammansatt af flere eller färre nervtrådar, hvilka inneslutas af den sammanhållande bindväfsslidan och äro utrustade med blodkärl och lymfvägar. Sällan går en nerv oförändrad mellan sina ändpunkter; vanligen grenar han sig på det sättet att somliga af hans nervtrådar afskiljas från de öfriga och, omslutna af bindväf, sjelfständigt löpa åt sitt håll. Mot den periferiska änden upplöser nerven sig genom fortsatta förgreningar i sina elementära nervtrådar och dessa i sina fibriller (se Nervväf), hvilka åter i sin ordning ingå i sina ändorgan, olika för olika kroppsorgan och för skilda ändamål (muskelcellor, körtel- och sinnes-epitel m. m.). -- Nerverna kallas cerebrala (hjern-nerver), spinala (ryggmärgsnerver) och ganglionära l. sympatiska, alltefter som de utgå ur hjernan, ryggmärgen eller gangliesträngen. På vissa ställen af de cerebro-spinala och allmänt inom de sympatiska icke blott förgrenas nerverna, utan de utgångna grenarna sluta sig till hvarandra, ofta för att å nyo utskicka grenar. Sådana nätformiga utbredningar kallas flätor (plexus), och inom de sympatiska flätorna uppträda i dem regelbundet celler, än enstaka eller få, än ganska talrika och hopade till ganglier.
Nervernas fysiologiska uppgift är att antingen till kroppens alla olika organ leda befallningar, impulser, som till desamma sändas från det centrala nervsystemet, eller ock att till detta leda underrättelser, intryck från kroppens organ. Då det centrala nervsystemet med rätta betecknas såsom kroppens centrum, eller medelpunkt, kring hvilken kroppens alla öfriga organ äro periferiskt ordnade, kallas nerver af det förra slaget centrifugala (utåtledande), af det senare centripetala (inåtledande). De centrifugala nerverna indelas efter förrättningarna af de organ, till hvilka de fördelas, i rörelsenerver, sekretoriska (afsöndrande) nerver och hämmande nerver. Med rörelsenerver förstås, såsom redan namnet angifver, de nerver, som gå till musklerna och försätta dessa i sammandragning, således främst skelettmusklernas nerver och vidare de nerver, som åstadkomma rörelsen hos de glatta muskler, som vi hafva på många ställen i kroppen, t. ex. i tarmen och i blodkärlens väggar (»kärlförträngande» nerver). De sekretoriska nerverna förestå bildningen och afsöndringen af körtlarnas sekret. Typiska sådana hafva vi i de nerver, som förgrena sig i spottkörtlarna. För flere körtlar, t. ex. lefvern, har man dock, trots upprepade försök, icke lyckats uppvisa några sekretoriska nerver. De hämmande nerverna hafva till uppgift att moderera och hämma verksamheten i olika organ. Sålunda gör en måttlig verksamhet af lungmagnervens grenar till hjertat, att antalet af dess slag minskas, och att vid en starkare verksamhet af densamma hjertat bringas till stillestånd i diastole. Med nervus splanchnicus föras till tarmen nervtrådar, som bringa dess rörelser att upphöra. Äfven till blodkärlen gå dylika nerver; då dessa retas, slappas musklerna i deras väggar, och kärlen utvidgas (»kärlutvidgande» nerver). -- Man har äfven uppställt en särskild grupp af nerver, »trofiska» nerver, hvilkas uppgift skulle vara att underhålla väfnadernas normala näringstillstånd. Det är visserligen alldeles säkert, att ett organ, som icke mera står i nervöst samband med det centrala nervsystemet, förtvinar (jfr t. ex. Muskler). Likväl är det alls icke med visshet afgjordt, om vi på grund häraf nödvändigt måste antaga, att det från centrala nervsystemet till kroppens periferiska organ utgående närande och uppehållande inflytandet nödvändigt skall ledas till dessa genom andra nerver än dem, som beherska deras normala förrättningar. -- De centripetala nerverna kunna indelas i tvänne grupper, nämligen sådana, som förmedla en medveten förnimmelse, och sådana, som icke göra det. Till den förra höra alla känselnerver och de högre sinnesnerverna (lukt-, smak-, syn- och hörselnerverna), till den senare gruppen en stor mängd andra nerver, som till det centrala nervsystemet från kroppens organ föra underrättelser, utan att dessa någonsin framträda för vårt medvetande. De hafva icke dess mindre en utmärkt betydelse för den ändamålsenliga regulationen af verksamheten i kroppens organ. För öfrigt är den distinktion vi här gjort emellan de bägge slagen af centripetala nerver icke genomgripande, ty äfven känsel- och sinnesnerver utöfva, utan att vi derom hafva något medvetande, ett högst betydligt inflytande i samma regulatoriska riktning, som de nyssnämnda.
Den betydelse en speciel nerv har beror alls icke på honom sjelf, utan dels på det periferiska organ, hvartill han förgrenar sig, dels på den del af det centrala nervsystemet, med hvilken han står i samband. Sjelfva äro nerverna intet annat än ledningstrådar, som föra underrättelser från ett periferiskt organ till det centrala nervsystemet eller, tvärtom, impulser från detta till något periferiskt organ. Det, som under normala förhållanden försätter en nerv i verksamhet, är en verksamhet hos det organ, der han börjar. En centrifugal nerv börjar någonstädes i det centrala nervsystemet; der försättes han i verksamhet, och resultatet framträder i verksamheten hos det organ, till hvilket han går. En centripetal nerv börjar i något periferiskt organ; der försättes han i verksamhet, och resultatet blir en verksamhet i den bestämda del af det centrala nervsystemet, i hvilken han slutar. -- Emedan således nerverna i och för sig äro indifferenta, hafva vi redan på förhand skäl att antaga, att i afseende å nervernas allmänna egenskaper någon skilnad icke skall förefinnas mellan olika grupper af nerver. Detta har äfven erfarenheten ådagalagt. Vi hafva ej något sakförhållande, som med bestämdhet skulle tvinga oss att frångå satsen att centripetala och centrifugala nerver, såsom organ för sig, i allt väsentligt öfverensstämma med hvarandra.
För att en nerv skall kunna fylla sin uppgift är det nödvändigt, att han under hela sitt förlopp skall vara oskadd. Afklippes eller afknytes eller sammanpressas han, eller skadas han på hvilket annat sätt som hälst, förmår han icke mera leda den process, som försiggår hos honom, då han är i verksamhet. Vi skola kalla denna process nervens verksamhet. Har skadan drabbat en rörelsenerv, är motsvarande muskel förlamad; har en känselnerv träffats deraf, är motsvarande del af kroppen känslolös. Nu veta vi, att i de flesta nervstammar i kroppen en massa nervtrådar af olika uppgift äro förenade med hvarandra. Det gäller såsom en allmän regel, att en nervtråd kan vara i verksamhet, utan att derigenom andra, i samma stam befintliga nervtrådar försättas i verksamhet, eller, med andra ord, den verksamhet, hvari en viss nervtråd befinner sig, springer aldrig direkt öfver till en annan nära belägen. -- En nerv försättes under normala förhållanden i verksamhet genom en retning, som träffar honom, der han börjar. Men nerven eger dessutom egenskapen att kunna bringas i verksamhet genom retningar, som träffa honom hvar som hälst under hans förlopp. Om man t. ex. plötsligt trycker på en nervstam, som går till en muskel, sammandrager sig denna muskel lika väl, som om samma nerv bringas till verksamhet genom den del af det centrala nervsystemet, från hvilken han tager sin början. Detsamma gäller om de centripetala nerverna. Likasom muskeln genom en mängd olika, direkt på honom anbragta grepp kan retas till verksamhet, så äro de verkningar, genom hvilka nerven försättes i verksamhet, af flerfaldiga slag, t. ex. elektricitet, mekaniska medel, värme, kemiska ämnen. Om dem alla gäller, att de måste inverka med en viss plötslighet för att framkalla någon verkan. En mycket lindrig stöt är alldeles tillräcklig att hos nerven framkalla en stark verksamhet, men ett småningom och mycket långsamt stegradt tryck kan höjas till ett betydligt mått, utan att någon nervverksamhet deraf blir en följd. På nerven, likasom på muskeln, verkar en elektrisk ström retande, endast då dess styrka plötsligt höjes eller sänkes. Då strömmen med oförändrad kraft går genom nerven, verkar den deremot i regeln icke retande, för så vidt icke dess styrka är mycket stor. Vid slutning framkallar strömmen endast vid sin negativa pol och vid öppning endast vid sin positiva en verksamhet hos nerven. Denna verksamhet sprider sig sedan från detta primärt retade ställe med en viss hastighet längs hela nerven åt bägge sidor. Denna hastighet, hvilken, likasom muskelns latenstid, vexlar rätt mycket under inflytande af åtskilliga omständigheter, kan i allmänhet hos menniskan uppskattas till 30 à 40 meter i sekunden. -- Då nerven är i verksamhet, framträder hos honom sjelf med säkerhet ingen annan yttring deraf än en elektrisk strömfluktuation, aktionsströmmen, hvars allmänna lagar för nerven äro desamma som för muskeln. För öfrigt har man inga andra säkra tecken på att en nerv genom något slags retning bringats till verksamhet än verksamheten hos det organ, till hvilket nerven löper. -- Om en nerv afskäres, degenererar (urartar) den del af honom, som icke mera står i samband med de ganglieceller, från hvilka ifrågavarande nerv närmast har sitt ursprung. Å andra sidan läkas båda stumparna af en afskuren nerv mycket lätt åter tillsammans, till och med om de ligga tämligen långt från hvarandra. -- 2. Bot. Se Blad, sp. 644, och Bladskelett. G. v. D. R. T-dt.