Ryggmärg, medulla spinalis, anat., den del af det centrala nervsystemet, som är belägen i vertebralkanalen (se Ryggrad). Den är hos den fullvuxna menniskan vid pass 45 cm. lång och sträcker sig från nackhålet t. o. m. första ländkotan, går upptill, småningom vidgad, öfver i hjernan (den godtyckliga gränsen är på fig. 1 utmärkt med en svart tvärlinie) samt bildar nedtill en konisk spets (conus terminalis), som utlöper i en fin tråd (filum terminale), hvilken ändar nedtill vid x, en punkt, motsvarande den nedre öppningen af vertebralkanalen (m å fig. 1 i art. Ryggrad). I kanalen omgifves märgen af en fast slida af hårda hjernhinnan; denna ligger dock ej tätt intill märgen, utan är skild derifrån af ett mellanrum, fyldt af cerebrospinalvätskan och genomkorsadt af en mängd bindväfssträngar från arachnoidea, samt af de hinneklädda nervrötterna. Samtliga dessa delar uppbära märgen och hålla den gungande i vätskan. Utanpå omgifves slidan af venplexus och bindväf, som fäster henne vid vertebralkanalens inre vägg. Hela denna inre och yttre apparat utgör ett skydd mot tryck och skakning. I tvärgenomskärning är märgen i halsdelen (fig. 2) oval, i bröstdelen mera rund. Framtill går en längsfåra (1 i fig. 2; äfven markerad på fig. 1). baktill en trängre (2 i fig. 2), men flerestädes djupare sådan. Båda utgöra märken af märgens ursprungliga två sidohalfvor; i den främre löper en arter, hufvudnäringskärlet för märgens inre.
Fig. 1
På genomsnittet ser man i öfrigt i den till största delen hvita massan en inre grå teckning, hvilken, bakåt (i fig. uppåt) smalare och framåt (i fig. nedåt) bredare, ungefär på midten har en smal, grå föreningsstrimma, i hvars bakre kant finnes ett i äldre personers ryggmärg föga märkbart hål (centralkanalen). Detta är märgens grå substans, nästan öfverallt omgifven af den hvita. Dess ändar mot denna, fram och bak, har man kallat horn; men då likadan massa löper genom märgen i hela dess längd, är det riktigare att benämna dem pelare. Ur dessa utgå långs åt hela märgen genom den hvita täckmassan rader af fina nervtrådknippen, nervrötterna, de främre (3 i fig. 2) och de bakre (4 i fig. 2), hvilka hafva hvar sin särskilda betydelse, i det att de förra i allmänhet innehålla trådar, som verka periferiskt och betinga rörelser, de senare åter verka centralt och medföra sensationer.
Fig. 2.
De förra hafva derför kallats centrifugala eller motoriska, de senare centripetala eller sensibla (se Nerver). Sedan de hunnit ett stycke ut från märgen, till hålet mellan ryggkotorna (o i fig. 2 i art. Ryggrad), ansväller den sensibla roten till en liten klump, ett ganglion (5 i fig. 2), till största delen bestående af nervceller, hvilka gifva upphof till eller åtminstone stå i samband med nervtrådar. Till detta ganglion lägger sig nu den motoriska roten, och derefter blandas båda slagen rottrådar till en gemensam, kort stam, hvilken straxt delas i de två primära grenarna (hvardera i regeln sammansatt af både motoriska och sensibla trådar): den främre, större (6 i fig. 2), som förser den vidsträcktare främre delen af kroppen, den bakre, mindre (7 i fig. 2), som förser ryggdelen. Från de flesta främre hufvudgrenarna gå små trådknippen (kommunikanterna) till den sympatiska nerven (fig. 1. A--A), som genom dem sammanhänger med ryggmärgen (se Sympathicus). Ungefär på sålunda skildradt sätt utgå i regeln 31 spinalnerver från hvarje sida af ryggmärgen (fig. 1) och ut genom hålen mellan kotorna. Det öfversta paret (fig. 1, H 1) utgår dock öfver första halskotan, till följd hvaraf mot de 7 halskotorna svara 8 par halsnerver (H 1--8). Derefter följa i ordning nedåt 12 bröstnerver (Br 1--12), 5 länd- eller buknerver (L 1--5) och 1 svansnerv (Sv). De nämnas efter ordningsnumret uppifrån i den region, hvarifrån de utgå. Första halsnerven utgår nästan vinkelrätt mot märgen. Detta har i den tidigaste embryonala anläggningen varit förhållandet med dem alla; men efter tredje fostermånaden växa ryggkotorna, särskildt på höjden och nervrötterna med dem på längden, allt starkare, ju längre nedåt, och i vida raskare fart än sjelfva märgen, hvarföre hos den vuxne dels märgen icke räcker ned till vertebralkanalens ände, dels nervrötterna nedåt alltmera närma sig ett vertikalt lopp, såsom fig. 1 utvisar. De nedersta fylla slidan i de tre nedersta ländkotorna och i korsbenet som en qvast, hvilken fått namnet »hästsvansen» (cauda equina). Sedan nerverna utanför spinalkanalen delat sig i de två stammarna, förhålla sig de främre af dessa något olika i olika regioner, såsom antydes i fig. 1. Bröstnerverna 2--12 löpa enkla ut till sina ändar, afgifvande endast ett fåtal grenar till bröstets muskler, hud, m. m. Halsnerverna 1--4 sända svaga och vexlande kommunikationsgrenar till hvarandra kort efter utträdet; men H 5--8 skicka många starka förbindelsegrenar ännu längre ut och bilda hvad man kallat en »fläta» (plexus). Till armflätan (B), hemtas bidrag äfven ur 4:de hals- och 1:sta bröstnerven; derifrån förses öfre lemmarna med nerver. Ännu väldigare flätor, »ländflätan» (C) och »korsflätan» (D), bildas af länd- och korsnerverna, hvilka förse de nedre lemmarnas ytor och stora muskler med nerver. I de trakter, der dessa flätors nerver utgå, vidgas märgen i de s. k. hals- och ländansvällningarna, hvilka hafva sin grund i ökning af alla märgens nervösa element.
Märgens byggnad. Den grå substansen och den hvita vexla regelbundet i massa på olika trakter, men till beskaffenheten af elementardelarna är hvardera öfverallt sig lik. Den hvita är i det hela betydligt mäktigare. Den består af till största delen vertikalt i märgens längdriktning löpande, med märgslida försedda nervrör, än blandade, än grupperade med hvarje slag för sig. Trådarna skiljas i större och mindre knippen af från pia mater inlöpande trådlameller, i hvilka blodkärl framgå. Från den vertikala riktningen afvika dock många trådar och gå dels snedt, dels horisontalt och i båda fallen antingen inom samma sidohalfva eller öfver till den andra eller till samband med celler. Den grå substansen utgöres af en betydlig massa nervkitt, i hvilket i alla riktningar framstryka fina nervtrådar och ligga inbäddade nervceller, de senare för det mesta ordnade i bestämda grupper. Dessa äro af vexlande storlek; de största träffas lateralt framåt i främre pelaren, och man ser ofta sådana stå i samband med framrötternas trådar, hvarför de kallats motoriska celler. Antagligen stå alla celler på ett eller annat sätt i sådant samband. Trådförloppet i märgen och öfver hufvud sambandet mellan dess element är särdeles inveckladt. Svårigheten af undersökning är tydlig, redan då man besinnar, att i de motoriska rötterna funnits i rundt tal 300,000 och i de sensibla 500,000 nervtrådar (Stilling), hvilkas öden man skulle hafva att utreda. Hvad man vet härom är resultaten af embryologiska, fysiologiska och patologiska försök eller observationer; föga är grundadt på rent anatomiska undersökningar. G. v. D.