Brahman (Brahma), Brahmanism, Brahmaner (l. Braman, Brama, Bramanism, Bramaner). Hinduernas religion har genomgått flere utvecklingsskeden. I sitt äldsta skick var hon, i likhet med de öfriga folkens af den ario-europeiske stammen, väsentligen en naturreligion, en dyrkan af naturens stora och välgörande företeelser, i synnerhet ljusföreteelserna (solen, himmelen, elden, morgonrodnaden o. s. v.), hvilka uppfattades såsom menniskolika, ehuru med öfvermenskliga krafter utrustade väsenden och med ett gemensamt namn kallades devas (de glänsande). Hos dessa lifgifvande och lifvet uppehållande gudomligheter sökte menniskan hjelp emot mörkrets emot henne fientliga makter. Hon bad dem om riklig näring, stora hjordar, talrik afkomma och långt lif. Deras välgerningar gäldades med offer och lofsånger. Denna gudstro, som fått sitt trognaste uttryck i vedasångerna (veda, vetande, vetenskap), Indiens gamla heliga skrifter, är hvarken monoteism eller utbildad polyteism. Den gudomlighet, till hvilken en lofsång eller bön ställes, skildras alltid såsom oinskränkt och allrådande, och i tillbedjandets ögonblick träda för henne alla andra gudomligheter i bakgrunden. Sålunda prisas omvexlande
Indra (luft- och åskguden), Agni (eldens gud) Mitra (solguden) och Varuna (himlarymdens gud) såsom den högsta. Ett väsentligt drag i de indiske ariernas äldsta religiösa verldsåskådning var tron på bönens och offrets verksamma kraft. Det förnämsta bland offren var en af somaplantans saft tillredd rusgifvande dryck. Denne dryck, som närde gudarna och styrkte dem i striden mot deras och menniskornas fiender, måste, trodde man, sjelf vara en mäktigare gudom. Såsom sådan anropas den ock i några vedasånger. "Soma strömmar", heter det, "himlens och jordens, Agnis och solens, Indras och tankens alstrare". Ännu mäktigare måste den bön vara, som tvang gudarna att komma ned till offermåltiden. Men när indern hunnit så långt, att han i bönen såg en gudom och den högste af alla gudar, hade han öfverskridit den gamla naturreligionens ståndpunkt. I sitt eget inre hade han upptäckt en gudomlighet, som stod honom närmare än alla naturgudar, som på en gång ingaf honom hans bön och hörde bönen, som lefde inom och tillika uppehöll honom och hela alltet.
Brahman betydde ursprungligen bön eller i allmänhet hvarje helig handling, genom hvilken menniskan söker vinna gudomlighetens ynnest. Sedermera fick detta ord, som ursprungligen var neutrum, äfven en maskulin form och kom att i denna form beteckna den högste guden, verldens alstrare, som kallat menniskoslägtet tiil lif och gifvit det de heliga vedas samt Manus lagar. Brahman var icke föremål för offentlig dyrkan, utan endast för stilla begrundning. Inga tempel restes åt honom. Men under två årtusenden har Indiens hela religiösa utveckling anknutit sig till detta namn. Brahman har förblifvit hufvudfiguren och det enande bandet i det indiska folkets gudatro. Han afbildas med fyra ansigten, skådande åt alla de fyra väderstrecken och hvilande på ett lotusblad eller en svan. Ansiktsuttrycket är drömmande -- en bild af den i sig sjelf försjunkna kontemplationen.
Brahmanism är det namn, livarmed man betecknar Indiens hela religiösa verldsåskådning, allt ifrån den tidpunkt då Brahman blef den högste guden. Ehuru denna verldsåskådning utvecklat sig ur veda-religionen och erkände vedaböckerna såsom sin religiösa urkund och högsta auktoritet, var hon dock af helt annan art än denna gamla naturreligion. I praktiskt hänseende skilde hon sig från densamma genom sin asketiska riktning. Enligt brahmanismen fans i naturen icke längre en ljus och ren sida, som hade att kämpa mot en mörk och oren, utan materien i och för sig var oren. Från Brahman hade allt utgått -- gudar, menniskor, djur, växter m. m. -- i olika grader och emanationer, af hvilka hvarje grad var dess sämre och orenare, ja mer han var aflägsen från urkällan, så att det materiella var det allra lägsta. Frigörelsen från materiens band var derför vilkoret för individens slutliga uppgående i det ursprungliga "varat". Genom en själavandring i uppåtstigande grader sträfvade allt att återvända dit. Med brahmankulten förenade sig dyrkan af Vischnu och Siva -- ursprungligen gudomligheter, som tillbedits af olika sekter och i olika delar af Indien --, och så bildade sig en gudomlig trefald (trimurti). I denna representerade Brahman den skapande kraften, Vischnu den uppehållande kraften, det ständigt i nya former framträdande lifvet, och Siva den förstörande kraften, som förmedlar det ändligas återgång till det oändliga.
I närmaste samhand med hela denna verldsåskådning står kastväsendet. De särskilda stånden anses nämligen stå på olika emanationsgrader, så att de högre stå gudomen närmare. Om brahmanerna l. brahminerna (sing. brahman, egentl. bedjare, ej brahman, som är namnet på guden), prestkasten, hvilka utgöra det högsta ståndet, tros, att de hafva framgått ur Brahmans hufvud; de öfriga stånden sägas hafva utgått från mera underordnade lemmar af denne guds kropp. Detta stånds uppgift är att upprätthålla brahmanismen i dess renhet. Medlemmarna studera derför vedas och sörja för offren samt för hela kulten. De göra derjämte tjenst som furstarnas rådgifvare, såsom bisittare i domstolarna och såsom läkare. Redan i en aflägsen forntid trängde de i bakgrunden sin farligaste medtäflare, krigarekasten, och fingo de indiska samhällenas hela ledning i sina händer samt gåfvo prägeln åt hela det indiska lifvet. Enligt lagarna skall en brahmans lefnad innehålla fyra perioder. Under den första -- han kallas då brahmatsjâri -- studerar han de heliga skrifterna; under den andra, såsom grihastha, lefver han i äktenskap; under den tredje perioden -- som inträder, när hans äldste son blifvit yngling och genom anläggande af det heliga snöret inträdt såsom aktiv medlem i kasten -- skall han, såsom vanaprastha, lefva ett eremitlif under andakt och bön. Slutligen kommer han till gudomlighetens åskådning och återvänder såsom sanyasi ren till Brahman, hvarmed den fjerde perioden tager sin början. -- Brahmanen bär såsom tecken på sin värdighet ett heligt snöre kring halsen. A. F. Å.