Bröchner, dansk universitetslärare och filosof, föddes i Fredericia d. 30 Maj 1820, blef student i Köpenhamn 1836 och studerade sedan teologi, men fick, till följd af sina från ortodoxien afvikande religiösa åsigter, ej tillåtelse att undergå prestexamen. Han slog sig derför i stället på filosofi och österländska språk samt
tog 1845 magisterkonferensen och magistergraden. 1849 blef han privatdocent, 1857 e. o. docent i filosofi och 1870 professor i samma ämne vid Köpenhamns universitet. 1846--53 gjorde han åtskilliga resor i Frankrike, Tyskland och Italien. 1854 var han ledamot af folketinget. Död d. 16 Dec. 1875. -- B:s första, skrifter voro Nogle bemärkninger om dåben (1843, i anledning af Martensens "Den kristelige dåb"), Om det jödiske folks tilstand i den persiske periode (1845) och Benedict Spinoza (1856), en monografi, som i flere punkter ställde den holländske filosofens åsigter i ett klarare ljus. 1868 uppträdde B., i den bekanta literära striden om förhållandet mellan tro och vetande, med Problemet om tro og viden, i hvilken afhandling han skarpt kritiserade både Nielsens och Martensens ståndpunkt, och 1869 utgaf han skriften Om det religiöse i dets eenhed med det humane, hvari han redogör för sin egen lifsåskådning. Denna kan i det hela karakteriseras såsom tysk idealistisk empirism. I likhet med Hegel antager B., att det sant verkliga alltid är enhet af motsatta och att det rent andliga i och för sig är abstrakt. Med Feuerbach drager han deraf den konseqvensen, att all egentlig personlighet faller inom det ändliga. För B. är menniskans individuella odödlighet icke tänkbar. I sammanhang med nämnda åsigter hyllar han läran om Guds immanens i verlden. Från tyskarna skiljer han sig deri att han gifver det absoluta en "transscendens inom immanensen" och strängt fasthåller naturens väsentlighet. Han anser sig derigenom hafva hafdat en viss sjelfständighet åt menniskan och möjliggjort en förklaring af det onda. Menniskan har, enligt B., till ändamål för sitt lif att inom sig åstadkomma en försoning med det absoluta, och denna försoning vinnes genom "humanitetens religion", som fordrar en universel kärlek till det menskliga som menskligt och derigenom upphäfver ändlighetsmomentet i de s. k. positiva religionerna. Hans filosofi har icke samma idealistiska karakter som R. Nielsens och är icke häller så nationelt dansk som den senares, men hon eger i stäliet förtjensten af större vetenskaplighet och konseqvens. Måhända har B. mest gagnat genom sina Bidrag til opfattelsen af philosophiens historiske udvikling (1869). Han söker der påvisa huru det filosofiska tänkandets utvecklingsgång bestämmes af såväl den universella tankeprincipens som det individuella menskliga tänkandets egen natur samt huru till följd deraf hos tänkaren uppkommer en "brytning" mellan det individuella och det universella, det medvetna och det omedvetna. I synnerhet Aristoteles karakteriseras af B. mycket skarpsinnigt. B. M.