Coriolanus

Coriolanus, Gnejus Marcius, romersk aristokrat, fick namnet C. efter platsen Corioli, som vans (493) genom hans tapperhet. Han var en fiende till plebejerna och rådde senaten under en hungersnöd (491) att undanhålla dem spanmål, om de icke afstode från folktribunatet, hvilket de två år förut tilltvungit sig. C. blef för den skull af folktribunerna anklagad inför folkförsamlingen och dömdes af henne till landsförvisning. Lågande af hämd, begaf han sig till volskernas konung, Attius Tullius. Jämte denne blef han volskernas anförare i ett krig med Rom (488). Han tvang latinarna att öfvergifva förbundet med Rom och ryckte emot den oförberedda staden, härjande plebejernas fält, men skonande patriciernas. Han slog läger vid cluiliska grafven, straxt invid Rom. Fem f. d. konsuler, som till honom öfverbragte det af staden fattade beslutet att han skulle återinsättas i sina medborgerliga rättigheter, kunde ej förmå honom till aftåg; endast på det vilkoret att volskerna finge tillbaka allt land, som romarna tagit ifrån dem, ämnade han skona Rom. Han gaf staden trettitre dagars betänketid. På den trettiförsta kommo tio f. d. konsuler, och på den trettiandra presterna ut till C. för att bedja om förskoning. Men alla dessa bemödanden voro fåfänga. Den trettitredje dagen kommo Roms förnämsta qvinnor jämte C:i moder, Veturia, och hans dotter, Volumnia, till lägret. Rörd af moderns tårar och böner, gaf C. efter och lät volskernas här draga sig tillbaka. Enligt den romerske annalisten Fabius lefde han sedan i volskernas land, till hög ålder, sörjande öfver sin landsflykt. I nyare bearbetningar af sagan förtäljes, än att C. blef ihjelslagen af de uppretade volskerna, än att han tog sig sjelf af daga. Shakspeare gjorde C. till hjelten i en af sina tragedier.