Cypern (Grek. Kypros, Lat. Cyprus, Turk. Kybris), turkisk ö uti östra delen af Medelhafvet, ifrån 1878 under engelskt beskydd. Arealen 9,526 qv.-kilom. (173 qv.-mil). Omkr.
135,000 innev., hvaraf två tredjedelar äro greker och en tredjedel turkar, armener eller maroniter. Ön genomstrykes af tvänne från öster till vester löpande bergskedjor, af hvilka den ena, som följer öns norra kust, består af kalk, hvaremot den andra, som uppfyller södra delen, är af vulkaniskt ursprung. C:s högsta topp är Oros Stavros eller Monte Croce, de gamles Olympos, som är 2,012 m. (6,776 f.) hög. Slätten mellan dessa bergskedjor vattnas af Pedia (fordom Pediaios), C:s största flod; de öfriga strömmarna äro små och vattenfattiga. Sommaren är mycket het, vintern ovanligt kall; höst och vår saknas. Vintertiden regnar det ofta under 4--5 veckor, så att bäckar och floder svämma öfver; April--Okt. faller deremot sällan en regndroppe. Marken är fruktbar och växtligheten yppig. På bergssluttningarna frodas skogar af ceder, cypress, pinje, ek och andra trädslag. På slätterna växa oliv- och mullbärsträd, vinrankor, hvete, hirs och majs m. m. Under turkarnas styrelse råkade likväl den af naturen så härliga ön mer och mer i förfall. Knappt en femtedel af den odlingsbara jorden var odlad. Skogarna nedhöggos planlöst. Silkesodlingen och biskötseln försummades. Getter, får och svin voro nästan de enda husdjuren. Väldiga gräshoppssvärmar anställa årligen stora förödelser, och jordbäfningar åstadkomma mycken skada. Det oaktadt frambringar ön en stor mängd alster: hvete, korn, oliver, granater, johannesbröd, krapp, arnica, silke, bomull och ett ypperligt vin (Cyper-vin). Salt utföres i mängd. Af andra mineral förekomma guld, silfver, jern och koppar. Sistnämnda metall har sitt namn efter ifrågavarande ö, hvars koppar fordom var mycket berömd. 1870--78 utgjorde C. ett sjelfständigt turkiskt ejalet, hvars hufvudort var Levkosia (fordom Nikosia), vid Pedia. Den vigtigaste hamnen är Larnaka, på öns sydkust.
Bland forntidens folk åtnjöt C. stort anseende för sitt härliga klimat, sin yppiga växtlighet och sin rikedom på vin, salt, koppar och bergkristaller ("Pafos' diamanter"). Ön var helgad åt Afrodite (Cypria), skönhetsgudinnan, emedan, enligt sägnen, dess strand var den första, på hvilken denna af hafvets skum födda gudinna uppsteg. Afrodite hade många tempel på ön, t. ex. i Salamis, Pafos och Amathus samt (ett särdeles praktfullt) på Olympos. -- C:s förste innebyggare voro utan tvifvel fenicer; efter dem kommo invandrare från Grekland och Egypten. De vigtigaste städerna voro Salamis, Pafos och Amathus. Dessa utgjorde början till lika många små fristater, hvilka 850 f. Kr. kommo under egyptiskt och 525 f. Kr., tillika med Egypten, under persiskt välde. Efter slaget vid Issus (333 f. Kr.) underkastade C. sig Alexander den store, och efter hans död utgjorde det ett tvisteämne mellan Antigonus och Ptolemaeus I, hvilken senare slutligen lyckades att lägga det under Egypten. 58 f. Kr. blef ön eröfrad af romarna, och vid Romerska rikets delning (395 e. Kr.) tillföll den det östromerska kejsaredömet. Derefter styrdes den af ståthållare, hvilka utsagos bland medlemmarna af det komneniska huset. En af dessa, Isak, gjorde sig oafhängig 1182 och råkade 1191 i strid med Richard Lejonhjerta. På några dagar intog denne ön och gaf den sedermera i län åt den fördrifne konungen af Jerusalem, Guido af Lusignan. 1489 öfverläts C. till Venezia (jfr Cornaro), i hvars besittning det förblef till 1571, då det eröfrades af turkarna, efter att tappert hafva försvarats af Marco Antonio Bragadino. 1832--40 hörde det till Egypten. Genom konventionen i Konstantinopel d. 4 Juni 1878 fick England af Turkiet rättighet att hålla det besatt, så länge Ryssland innehar Batum, Ardahan och Kars. Ön utgör dock fortfarande en del af Turkiska riket och skall till detta årligen betala en summa, motsvarande den, hvarmed inkomsterna under de sista fem åren i medeltal öfverstigit utgifterna. Porten har rättighet att på ön underhålla en domstol, som eger att döma i tvister rörande de muhammedanske innevånarnas trosangelägenheter, samt att utnämna en turkisk ämbetsman, hvilken skall vara bosatt på ön och jämte en engelsk kollega förvalta moskéernas, begrafningsplatsernas och de muhammedanska skolornas fasta egendom. Öfver sin egen fasta och lösa egendom på ön eger den turkiska regeringen att fritt råda. England har förbundit sig att deltaga i Turkiets försvar, om Ryssland skulle söka bemäktiga sig mer af Asiatiska Turkiet, än som blef detsamma tillerkändt på kongressen i Berlin (Juni 1878), och att vid ett möjligen skeende utrymmande af ön ej af Porten kräfva någon ersättning för påbörjade eller fullbordade offentliga arbeten och förbättringar. Den 11 Juli 1878 tillkännagafs, under de grekiske innevånarnas jubel, Englands ockupation af C., och d. 12 s. m. togs ön i besittning af engelska och indiska trupper under amiral Hay. Till öns guvernör utnämndes sir Garnet Wolseley. C. delades derefter i fem kretsar (Larnaka, Bapho, Chrysochus, Levkosia och Famagusta), som hvardera styras af en engelsk kommissarie och en engelsk domare. Jfr R. Hamilton Lang, "Cyprus: its history, its present resources and future prospects" (1878).