Desinfektion (Fr. désinfection, af dés, ifrån, bort, och Lat. infectio, smitta), med. I egentlig mening betecknar detta ord de hygieniska åtgärder, som man vidtager med sådana föremål, hvilka kunna misstänkas innehålla frön till vissa smittosamma sjukdomar (de s. k. infektionssjukdomarna). De medel, som användas till förstörandet eller oskadliggörandet af dessa smittämnen, kallas desinfektionsmedel. -- En lång erfarenhet har visat, att nämnda sjukdomar, i afseende på sitt epidemiska uppträdande, stå i nära förhållande till förruttnelseprocessen och att de vinna sin största spridning på sådana orter, hvarest ruttnande ämnen få hopa sig i jorden samt förpesta vattnet och luften. Lika bekant är också, att produkterna af förruttnelsen äro i och för sig i hög grad helsovidriga. (P. L. Panum har på kemisk väg framställt ett särskildt förruttnelsegift, det putrida eller septiska giftet.) Af nämnda skäl vidtager man ofta hygieniska åtgärder, för att hindra eller uppskjuta förruttnelseprocessens inträdande eller oskadliggöra ruttnande kroppar. Äfven dessa åtgärder benämnas vanligen desinfektion, och medlen -- hufvudsakligen desamma som de i förut nämnda fall använda -- desinfektionsmedel. Inom den moderna kirurgien, der de hafva fått en stor användning, kallas de likväl merendels, och riktigare, antiseptiska medel.
Olika teorier söka göra sig gällande angående de vid infektionssjukdomarna verksamma smittämnenas natur. Många skäl tala för den åsigten att dessa ämnen utgöras af mikroskopiska organismer af olika arter och antagligen tillhörande samma grupp som de, hvilka alltid träffas i ruttnande ämnen och som äro kända under namnen bakterier, mikrokocker, vibrioner o. s. v. Så länge dessa smittämnen äro oss obekanta, kunna naturligtvis inga undersökningar göras om desinfektionsmedlens direkta inverkan på desamma. Vid försök med några vätskor, i hvilka dylika smittämnen finnas koncentrerade, t. ex. vaccinlymfa har man dock gjort den iakttagelsen, att de efter behandling med vissa desinfektionsmedel förlorat sin verkande kraft --; i stor skala hafva undersökningar blifvit anställda öfver förruttnelsebakteriers och andra lägre organismers motståndskraft emot desinfektionsmedlen. Sistnämnda försök kunna väl ej anses vara i allo bestämmande för vår uppfattning af ifrågavarande medels inverkan på smittämnena, men äro dock af stor vigt i detta hänseende och skola få ökad betydelse, i samma mån som deras resultat blifva sins emellan öfverensstämmande, hvilket de f. n. icke äro. -- Till desinfektionsmedlen räknar man hufvudsakligen: 1) vissa kemiska ämnen, 2) upphettning och 3) ventilation. Vigtigast bland de förstnämnda äro mineralsyror och flere metallsalter, klor och flere klorföreningar, några organiska syror, framför allt karbolsyra, och flyktiga oljor, t. ex. terpentin. Dessa substanser verka antingen derigenom att de direkt döda bakterier och förstöra smittämnen eller derigenom att de från andra kroppar frigöra eller sjelfva med lätthet aflemna syre och dymedelst inleda samt påskynda organiska ämnens sönderdelning och förstöring. De bland dessa substanser, hvilka vid vanlig temperatur äro gasformiga, t. ex. klor, svafvelsyrlighet och undersalpetersyra, användas till rökning af sjukrum, sängkläder o. s. v. De fasta och flytande åter -- de förra i pulverform eller vanligen efter föregången upplösning -- nyttjas, i mindre eller större mängd samt i mer eller mindre koncentrerad form, som tillsatser till de föremål, hvilka skola desinficieras, eller begagnas de till tvättning och bestänkning af allehanda saker. -- Säkrare än de kemiska medlen verkar upphettning. Uppkokning under en ej för kort tid torde i de flesta fall döda lefvande organismer i allmänhet och tillintetgöra smittämnen. Enär detta desinfektionsmedel tillika är lätt att utföra, må det ej försummas vid inträffande sjukdomsfall, utan böra den sjukes begagnade linnepersedlar och andra föremål, med hvilka det kan ske, genast efter bruket upphettas i kokande vatten, hälst försatt med något lut, karbolsyra eller annat passande ämne. Misstänkt mjölk eller vatten -- det senare i synnerhet då det, uppblandadt med mjölk, gifves åt späda barn -- bör likaledes uppkokas. -- Det radikalaste af alla desinfektionsmedel är uppbränning; men dess värre
kan det i allmänhet ej användas annat än i fråga om föremål af ringa värde, t. ex. sämre kläder, sänghalm o. d. Detta medel borde emellertid nyttjas vida mera än som f. n. sker. Nu gällande förordning angående smittosamma sjukdomar (af d. 19 Mars 1875) medgifver rätt åt helsovårds- och kommunalnämnd att, mot utgifvande af skälig ersättning, förstöra gångoch sängkläder samt andra brukade persedlar, som varit utsatta för smitta. Det har blifvit yrkadt, att kolerasjukas uttömningar skola blandas med kolstybb, sågspån e. d. och uppbrännas; men till något praktiskt resultat har detta förslag ännu ej ledt. Vid välordnade sjukhus eger man nu för tiden s. k. desinfektionsugnar, i hvilka sängutredning, de sjukes kläder m. m. kunna upphettas till en temperatur af vid pass 115--120° C. -- högre temperatur kan ej användas, ja icke ens alltid denna, utan att föremålen lida skada --, och detta är tillräckligt under förutsättning att alla delar af de upphettade sakerna, under två eller flere timmar äro utsatta för en sådan hetta. I några af Englands städer, t. ex. Liverpool, finnas offentliga desinfektionsugnar i förening med tvättinrättningar, i hvilka smittade persedlar desinficieras och tvättas. En sådan anordning borde finnas åtminstone i hvarje stad. Med nödig försigtighet kunna vanliga bakugnar användas för samma ändamål. -- Luften är, genom sitt syre, naturens väldigaste desinfektionsmedel. Öfverallt, der den har fritt tillträde, omsätter och förstör den både smittämnen och ruttnanda kroppar. Den spelar äfven en stor rol såsom desinfektionsmedel i den mening, hvari detta ord här tages. En tillräcklig ventilation i boningsrum, så nödvändig under alla förhållanden, är af ännu större vigt vid hotande eller redan utbruten epidemi. Erfarenheten har tillräckligt ådagalagt, att de epidemiska sjukdomarna kräfva de flesta offren i öfverbefolkade och illa ventilerade boningsrum. För öfrigt kan smittämnet i vissa af dessa sjukdomar säkerligen med lätthet upptagas i den alltid i någon rörelse varande luften kring den sjuke och omkring honom skapa en smittande atmosfer. Andra smittämnen förflyktigas otvifvelaktigt i mindre skala, och några kanske alldeles icke; men möjligheten är dock gifven för dem alla. En ständig omsättning af luften i sjukrum är derför af allra största vigt såsom desinfektionsmedel. Af samma skäl böra, om så ske kan, sjuka alltid isoleras från friska. Torr, lucker jord, kolstybb och andra porösa ämnen kunna uppsupa gaser och ångor i stor mängd samt under luftens fria tillträde inleda en liflig syrsättningsoch sönderdelningsprocess. I öfverskott satta till fasta eller flytande affallsämnen, tjena de derför som desinfektionsmedel; men skäl finnas för det antagandet att smittämnen kunna ligga länge i jorden utan att förlora sin verksamhet. Dessa substansers desinficierande förmåga måste för den skull betraktas som otillräcklig för våra behof. Genom sin egenskap att binda stinkande utdunstningar -- en egenskap, som de för öfrigt dela med många kemiska kroppar, såsom nysläckt kalk, öfvermangansyradt kali m. fl. -- äro de deremot af största vigt såsom luftrenande medel. Till följd af denna förmåga kallas de ofta desodoriserande medel.
Vid infektionssjukdomarna finnes smittämnet antagligen till största mängden å de delar af kroppen, i hvilka sjukdomsprocessen tydligast uppträder. Deraf följer, att man vid desinfektionen särskildt bör fästa uppmärksamhet vid dessa kroppsdelar, eller rättare -- enär patienten sjelf ej kan verksamt desinficieras -- vid deras afsöndringar. Sålunda har man att, vid kolera och tyfoidfeber, med kraftiga kemiska desinfektionsmedel behandla uttömningarna från tarmkanalen; vid skarlakansfeber, mässling och smittkoppor -- under hvilka sjukdomar antagligen huden och dess afsöndringar innehålla det mesta smittämnet, och detta säkerligen kan upptagas af luften -- bör man anordna en så god ventilation som möjligt och tillika, för att söka hindra smittämnenas förflyktigande, från utslagets början allt emellanåt ingnida den sjukes kropp med fett eller olja; vid fläcktyfus bör man använda samma medel, framför allt en riklig ventilation. Tid alla dessa sjukdomar böra den sjukes linnepersedlar och sängkläder m. m. genast efter bruket utsättas för torr hetta, om så sig göra låter; men i annat fall böra de för upphettning lämpliga föremålen läggas i kokande vatten, försatt med lut, karbolsyra, klorzink e. d. Sjukrummet kan aldrig verksamt desinficieras, så länge den sjuke vistas der, emedan luften då skulle blifva omöjlig att inandas. Det är emellertid ett bruk att låta någon gasart -- af gammalt använder man dertill i synnerhet klor; på senare tider har man äfven nyttjat karbolsyra -- i ringare mängd utveckla sig i sjukrummet. Men nyttan deraf är tvifvelaktig. Stundom söker man rena luften i sjukrum genom att på lämpliga ställen placera kärl, innehållande kolstybb, en lösning af öfvermangansyradt kali eller något annat ämne, som kan uppsuga stinkande utdunstningar. Detta förfarande är naturligtvis oskadligt, och likasom det nyss förut nämnda kan det hjelpa till att dölja bristfällig luftvexling; men det kan aldrig ersätta en sådan. -- Sjukrummet bör, sedan patienten, såsom lefvande eller död, lemnat detsamma, rökas med någon af förut nämnda gaser, kanske hälst svafvelsyrlighet, hvarefter det ställes på vädring och omsorgsfullt renas.
Mot förruttnelseprocessen och dess produkter användas desinfektionsmedlen i många olika former. Ej endast de ofvan omtalade kemiska medlen, utan mångfaldiga sammansättningar af dem och af andra ämnen utbjudas för detta ändamål i handeln, företrädesvis i England. Inom kirurgien användes mest karbolsyra, men äfven salicylsyra, terpentin, öfvermangansyradt kali m. m. Af samma vigt som inom folkmedicinen är desinfektionen vid husdjurens infektionssjukdomar, och den användes vid dessa i mycket stor skala. För att utrota dessa sjukdomar tvingas man dock ofta att nedslagta enskilda djur eller djur i massa.
Desinfektionens värde inses ännu ej af den stora allmänheten, och der annorlunda är förhållandet, tillämpas den oftast ofullständigt. Man fruktar ännu frisk luft i sjukrummet, och upphettningens bruk som desinfektionsmedel är icke
synnerligen allmänt. Af de kemiska medlen tagas merendels för små qvantiteter, och man skiljer ej så noga mellan desinfektionsmedel och desodoriserande medel. -- Väl utförd är desinfektionen af stor vigt. Den kan i det enskilda sjukdomsfallet väsentligen bidraga till förhindrande af sjukdomens spridning, och, i rätta ögonblicket verkställd, kan den, i förening med isolering af den sjuke, säkerligen qväfva en eller annan farsot i dess linda. Våra sociala förhållanden äro dess värre ännu och skola länge förblifva sådana, att en desinfektion i stort ej kan nöjaktigt genomföras, och emot allt det sociala onda: nöd, öfverbefolkning, bristfällig enskild och allmän renhållning m. m., som är farsoternas hufvudsakligaste källa, kräfvas helt andra medel än desinfektion. E. Ö-n.