Donau, näst Volga Europas längsta flod, näst Rhen dess mest berömda samt öfverträffande bägge genom sin vattenmassa och derigenom att den utgör ett förbindelsemedel mellan olika nationer och land, uppstår genom förening af tvänne bergbäckar, af hvilka den ena, Breg, upprinner mellan de schwarzwaldska bergstopparna Rosseck och Brigrain, 6 kilom. (4/5 mil) n. v. om köpingen Furtwangen i södra Baden, på 39 kilom. (5 mil) afstånd från Rhen, vid 1,083 m. (3,639 f.) höjd öfver hafvet, och den andra, Brigach, springer upp något n. om den förra, på Hirzwalde, vid 677 m. (2,280 f.) höjd. ("Brig und Breg bringen d'Donau z'weg", säger ett rim.) Den förstnämnda bäcken har en längd af 37 kilom. (5 mil), den andra en längd af 33 kilom. (4,4 mil). Efter sammanflödet gör D. en krökning mot s., flyter derefter i riktning mot n. ö. och invecklas snart i Schwäbische alb, som den genombryter, slingrande sig genom en trång, ofta vildt romantisk dalgång. I den porösa kalkstensbädd, hvarigenom floden till en början rinner, förlorar den en del af sitt vatten, hvilket åter strömmar fram vid byn Aach och rinner ut i Bodensjön. På ett annat ställe öppnade sig 1876 nya sprickor, genom hvilka floden skulle helt och hållet försvunnit, om icke vattenverksegarna skyndat att genom fyllningar förekomma det. Inkommen på Würtembergs område, går D. genom svart möss- och torfjord, och från höger upptagas der de första större tillflödena: Riss, Dirnach och Roth. Vid Ulm, på gränsen till Bajern, upptages från h. floden Iller. Der blir D. segelbar. Segelfarten från Ulm besörjes ännu nästan på samma sätt som för tre hundra år sedan, nämligen med flatbottnade, lätta farkoster, hvilka byggas på platsen och sändas nedåt floden för att jämte sin last försäljas, enär hela sträckan till Donauwörth är så fylld af strömdrag och andra hinder, att man ej med dessa fartyg kan gå upp för floden. Med fortfarande öst-nordöstlig riktning flyter D. genom bajerska höglandet, flerstädes genom kärrtrakter. Vid Donauwörth upptages från venster bifloden Wörnitz. Längre fram tillströmma från h. Lech samt från v. Altmühl, Naab och Regen, den sistnämnda vid Regensburg, der de första utsprången från Böhmerwald tvinga floden att ändra riktningen, hvilken först blir östlig och derefter öst-sydöstlig. Efter att från höger hafva upptagit Isar kommer D. in i en bergstrakt och når vid Passau Österrikes gräns, hvarest den har en bredd af 240 m. (808 f.), vid 270 m. (910 f.) höjd öfver hafvet. Från h. upptages der den segelbara floden Inn. Sedan fortsättes loppet än genom bergpass, än genom slätter, förbi Linz och Wien, till Ungern, och derunder upptagas från h. Traun och Enns. Vissa delar af denna sträcka, på hvilken de ryktbara forsarna Strudel och Wirbel finnas, anses vara bland de vackraste i Europa. Ända tills D. flyter in i Ungern, utgör den en nästan bestämd geologisk gräns. På norra sidan träffas, intill Regensburg, jurabildningar, men nedanför denna stad granit; på södra sidan deremot nästan uteslutande tertiära och yngre lager. När floden vid Krems lemnat den trånga, mångbesjungna Wachaudalen, förgrenar den sig i en mängd kanaler, hvilka slingra sig mellan låga, trädbevuxna öar ("auen"). I detta virrvarr af vatten, sandbankar, holmar och rik växtlighet har menniskan ännu ej kunnat besegra naturen. Det vimlar der af vadarefoglar; till och med bäfvern, som försvunnit från alla andra ställen i Tyskland och Österrike, har der en fristad. Snart söker sig dock floden väg mellan Wienerwald och Bisamberg, flyter genom ett vidsträckt dalbäcken, som fordom var sjö och
hvars norra del är det i historien bekanta Marchfältet, samt delar sig dervid åter i flere grenar med en mängd öar. På nämnda fält, midt för Wien, har floden under de senaste åren undergått en storartad reglering genom en kanal, som dragits rakt fram genom de låga öarna. På Ungerns gräns upptages från venster Morava (March). D., som derefter kallas Duna, genombryter vidare Små Karpaterna och delar sig nedanför Pressburg i tre grenar. Floden har der blifvit herre öfver stränderna: än sköljer den bort hela sträckor med fält och träd, än bildar den nya bankar eller öar, än gräfver den sig nya slingrande kanaler, och på flere ställen får man se folket flytta ut från de osäkra stränderna samt bygga och bo på stora, med qvarnar försedda flottar, som förankras i strömmen. De största af de otaligt många öarna, lemningar af ett forntida deltaland, äro Stora och Lilla Schütt. Den nordligaste af flodens armar upptager Waag och Neutra, den sydligaste Leitha och Raab. Vid Komorn återförenas armarna till en ström af 1 à 2 kilom. (3,360--6,720 f.) bredd, hvilken derefter genombryter den andra hufvudtröskeln mellan Alperna och Karpaterna, ett vackert bergland, med porfyr- och kalkstensklippor. Vid Vacz (l. Waitzen) ändras plötsligt riktningen. Genom Budapest flyter floden mot s. i en mängd krökningar och kanaler, tills den möter Draves och Saves från Alperna nedförda alluvioner, som tvinga densamma att draga sig åt s. ö. Från v. upptages den slingrande, för sina öfversvämningar fruktade Tisza (Teis) och, längre ned, från v. Temes och från h. Morava. I stora krökningar banar floden sig derefter en 100 kilom. (omkr. 14 mil) lång väg genom de bergskedjor, som förena de Transsylvanska alperna med Balkanhalföns bergland, hvilken väg slutar med det berömda passet Jernporten, vid Orsova, i hvars närhet Trajanus lät bygga den på sin tid beundrade bron öfver Donau. Der har floden ett djup af 50 m. (170 f.), och hennes botten befinner sig 20 m. (70 f.) under Svarta hafvets yta. Från detta pass går floden, i en vidsträckt båge åt söder, omkring den valakiska slätten, hvarunder den norra stranden alltjämt är låg och sumpig, den södra (hvilken der, liksom i Ungern, ständigt undergräfves af floden) brant och otillgänglig. Från venster upptagas de lugna, smutsfärgade strömmarna Schyl, Olt, Vede och Arges, från höger de snabba, forsande Isk, Vid, Jantra och Lom. Vid Czernavoda, der floden möter Dobrudsjas granitklippor, blir riktningen åter nordlig. D. upptager vidare från venster Jalomica och Seret, vänder sig vid Galacz mot ö., upptager slutligen sista bifloden, Prut, och afloppen för åtskilliga insjöar i det norra låglandet. Straxt ofvanför Tultsja börjar floden sin deltabildning, i det den delar sig i en nordlig gren, Kilia, och en sydlig, Tultsja, hvilken senare delar sig i grenarna Sulina och S:t Georgskanalen. Genom Kilia-mynningen flyta två tredjedelar af Donaus vattenmassa ut i Svarta hafvet, och nästan hälften så mycket rinner genom S:t Georgskanalen; men endast den vattenfattigaste mynningsgrenen, Sulina, är segelbar. Vid denna ligger den lilla uppblomstrande staden Sulina, med en befolkning, som tillhör de mest skilda nationer. För öfrigt är deltat, med en yta af 2,700 qv.-kilom. (49 qv.-mil), hvaraf dock hälften kärr, nästan öde och obebodt, liksom det endast på några få ställen har några sparsamma grupper af löfträd. Genom sina tre mynningar tillför D. Svarta hafvet i medeltal 9,200 kub. m. (350,000 kub.-f.) vatten i sekunden, vid högsta vattenstånd 28,000 kub.-m. (1 mill. kub.-f). Det slam, som årligen nedföres af floden och afsätter sig i flodmynningarna eller i hafvet, beräknas uppgå till 60 mill. kub.-m. (2,300 mill. kub.-f.) fasta ämnen. D:s längd beräknas till 2,840 kilom. (383 mil), dess flodområde till omkr. 800,000 qv.-kilom. (14,530 qv.-mil).
Till följd af sin längd och sitt läge har D. varit af stort inflytande på de krig, som utkämpats i dess närhet. Öfre D., skyddad af fästningarna Ulm, Ingolstadt och Regensburg, har utgjort en gränslinie mellan krigsskådeplatserna norr och söder om floden, och många strider hafva utkämpats om öfvergången öfver floden (jfr Donauwörth). Ur en annan synpunkt har D. utgjort ett förträffligt flankstöd för de härar, som från vester och hufvudsakligen söder om floden framryckt mot Wien (t. ex. Napoleons 1805 och 1809). Mellan nyssnämnda stad och Pressburg framstår floden åter såsom en skiljemur, hvilken satt betydliga hinder mot fienders försök att kufva Österrike (t. ex. Napoleons 1809). Nedre Donau var, så länge dess båda stränder tillhörde Turkiet, en vigtig linie i försvaret från turkarnas sida, och detta blef den ännu mera, då den blef gränslinie. Genom sin betydliga bredd, sin beherskande södra strand och sina skyddande fästningar: Viddin, Nikopolis, Rustsjuk, Silistria m. fl., har den för Turkiets fiender varit rätt mödosam att öfverskrida och skulle varit det än mer, om de försvarande stridskrafterna blifvit rätt använda. A. G. C. O. N.