Egina l. Engia (Lat. Aegina, Grek. Aigina), en till nomarkien Attika-Beotien hörande ö i Egina-viken, vid Greklands östra kust. Arealen 83 qv.-kilom, (1,5 qv.-mil). Omkr. 6,000 innev. Ön har formen af en triangel. Vestra sidan består af steniga, men fruktbara slätter, som äro väl odlade och frambringa säd samt något bomull, vin, olja, mandlar och fikon. Östra sidan deremot är kal och bergig. E. hette
Midtpartiet af den vestra Eginagruppen.
ursprungligen Oenone l. Oenopia och fick enligt sagan namnet E. efter Aegina, flodguden Asopos' dotter, som Zevs, i en örns skepnad, förde dit och hvilken der födde Aiakos, som blef regent öfver myrmidonerna, öns förste bebyggare. Sedermera innehades ön af dorer. Genom sjöfart, handel och sin till höjden af konst (se Eginetisk konst) utvecklade industri vunno egineterna snart politisk makt och betydenhet, så att deras flotta i perserkrigen t. o. m. öfverträffade den atheniensiska och väsentligen bidrog till grekernas seger vid Salamis. Likaledes voro egineterna synnerligen skickliga gymnaster och ofta segervinnare vid de olympiska spelen. Öns välstånd, särdeles dess blomstrande exporthandel, som företrädesvis omfattade arbeten af koppar (brons) och lera samt lyxartiklar, väckte afund hos athenarna. Redan 458 f. Kr. gjorde dessa ön skattskyldig, och 431 tvungo
de innevånarna att med hustrur och barn lemna densamma. Senare blef ön omvexlande ett byte för macedoner, etoler och konung Attalos III, med hvars öfriga qvarlåtenskap den 133 f. Kr. kom under romarna. Vid bildandet af Latinska kejsaredömet tillföll ön (1205) ätten Malatesta, och senare kom den till venezianerna. 1537 eröfrades den af Haireddin Barbarossa, 1664 af venezianaren Morosini, och 1715 kom den under turkarnas välde. 1828--31 var ön flere gånger säte för den grekiska regeringen.
