Eginetisk konst. En af Greklands äldste till namnet kände bronskonstnärer, Smilis, var från ön Egina och verksam omkr. 580--540 f. Kr., kort efter att bronsgjutningen uppfunnits genom Rhoikos och Theodoros från Samos. Men utan synlig förbindelse med honom står den eginetiska konstens blomstring, hvilken sammanfaller med öns egen blomstringstid, i början af 400-talet, straxt före och under de persiska krigen, innan Egina (458 f. Kr.) förlorade sin sjelfständighet. Denna konstblomstring var rik och betydelsefull. Vi känna likväl inga andra framstående konstnärsnamn från denna period än Kallon och Onatas. Den förre, som var både bronsgjutare och träskärare, skildras såsom den äldre, stränga och hårda stilens mästare. Endast tvänne verk af honom omtalas: en Kora af brons (i Amyklae) och en Athene-staty (i Korint). Den något yngre Onatas (omkr. 465 f. Kr.) var uteslutande bronsskulptör. Man vet, att han utförde ett par votivgåfvor, en Svart Demeter, för Figalia, en Apollo, för Pergamus, en Hermes krioforos, en Herakles och en Quadriga, som Hieron i Syracusse skänkte till Olympia. -- En tredje, af Pausanias omtalad, eginetisk konstnär, Glaukias, utförde en knytnäfskämpe, af hvilken kopior tyckas hafva funnits. Åtminstone har Julius Lange i Köpenhamn trott sig finna en dylik i en uti denna stads konstakademis samling befintlig afgjutning, hvars original ar okändt.
De enda konstverk, genom hvilka man vinner full klarhet angående den eginetiska konstskolans egendomlighet, äro de 1811 af Bröndsted och Cockerell m. fl. upptäckta gafvelgrupperna från Athenetemplet på Egina, hvilka inköptes af kronprinsen Ludvig i Bajern och, sedan de blifvit restaurerade af Thorvaldsen, uppställdes i glyptoteket i München. De äro sannolikt utförda till minne af någon för Egina och det befryndade Salamis betydelsefull händelse (slaget vid Salamis?), hvilken blifvit symboliserad genom de i grupperna skildrade mytiska uppträdena: på östra gafveln Herakles' och hans eginetiske vän Telamons strid mot Laomedon från Troja, om Oïkles' lik, samt på den vestra gafveln striden om Achillevs' lik framför Troja, med Athene som gruppens midtfigur. Af den vestra gruppens figurer äro alla, utom en, i behåll. I den östra gafvelgruppen saknas deremot flere figurer. Karakteren af dessa grupper visar oss den eginetiska konsten såsom den sista utvecklingsformen af den ålderdomliga, stränga grekiska konsten. Närmare beslägtad med den peloponnesiska realismen än med den äldre attiska skolan, visar oss den eginetiska konsten en märkvärdig styrka i framställningen af kroppens och lemmarnas former och rörelser, hvaremot det andliga uttrycket är mycket underlägset. Ett stelt och enformigt leende utmärker alla de stridandes ansigten, och en ständigt upprepad likhet tyder på en egendomlig rastyp. Hårets konventionella behandling i trådliknande lockar hafva egineterna gemensamt med alla ålderdomliga skulpturarbeten af grekiskt ursprung. Särskildt är Athene strängt och hårdt formad, som en efterbildning af de äldre, hieratiska framställningarna af gudinnan. (En fullständig gipsafgjutning af den vestra eginetgruppen är uppställd i Stockholms nationalmuseum.) L. D.