Epirus

Epirus (Grek. Epeiros), vestligaste landskapet i det gamla Grekland. Omkr. 11,000 qvkm. (200 qv.-mil). E. gränsade i s. till Ambraciska viken, Akarnanien och AEtolien, i ö. till Macedonien och Tessalien, i n. till Illyrien och i v. till Joniska hafvet. E. är bergigt: i ö. reser sig Pindus, som bildar gräns mot Tessalien, i v. de mer än 2,000 m. (6,736 f.) höga Kerauniska bergen, som stupa brant i hafvet. Bergen i landets inre äro ej höga; de afbrytas af en mängd floddalar. De betydligaste strömmarna hette Achelous (nuv. Aspropotamo), Arachthos (Arta), Acheron (Phrai) och Thyamis (Kalama), Aoos (Viosa), Haliakmon (Vistrizza) och Peneus (Salamvria). Innevånarna i det inre och i n. voro af illyrisk stam, men i s. och längs kusten hade greker (i synnerhet från Korint) bosatt sig. Hufvudstammarna voro chaonerna, tesproterna och molosserna, hvilka sistnämnda hade en berömd helgedom i Dodona. Ännu på Herodotos' tid (4:de årh. f. Kr.) betraktades E:s innevånare, epiroterna, såsom barbarer, och först hundra år senare fingo de tillträde till de olympiska spelen -- ett tecken på att de erkändes som greker. -- En saga berättar, att Pyrrhus, Achilles' son, varit molossernas konung; sagan är sannolikt tillkommen för att tillförsäkra det molossiska konungahuset ett grekiskt ursprung. Omkr. 470 f. Kr. regerade konung Admetus, hvilken gästvänligt upptog den landsförviste Themistokles. I 4:de årh. f. Kr. införde konung Arybas, som blifvit uppfostrad i Athen, grekisk odling i landet. Hans brorson, Alexander I, sökte att uti Italien spela rolen af eröfrare, men stupade omkr. 322 i striden mot lukarierna. Pyrrhus II (d. 272) lyfte genom sina lysande, men gagnlösa segrar E. för en kort tid till en stormakt. Under hans närmaste efterträdare blef konungamakten genom beständiga inre och yttre strider så försvagad, att epiroterna, omkr. 230, införde en republikansk författning. Rikets tilltagande svaghet gaf emellertid illyrerna och macedonerna tillfälle att blanda sig i epiroternas partistrider, hvarigenom E. nästan förlorade sin sjelfständighet. När romarna (197 f. Kr.) besegrat Filip V af Macedonien, befriades E. från Macedoniens öfvervälde, men med kännedom om romarnas egennyttiga politik understödde epiroterna sedermera den macedoniske konungen Persevs i dennes strid mot Rom. Persevs' fall (168) drog romarnas hämd öfver E. AEmilius Paullus förstörde 70 städer i E. och lät sälja 150,000 innebyggare såsom slafvar. E. blef en romersk provins och delade derefter romarerikets öden. Se vidare Albanien.