Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Erbium

Ämne: Kemiska föreningar, grundämnen och teorier · Kemi, läkemedel och färgämnen

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 4 (1881), sp. 629–630 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Erbium, kem. Den af Gadolin 1794 upptäckta ytterjorden befanns 1842 af Mosander vara en blandning af trenne oxider, som han kallade ytterjord, terbinjord och erbinjord, alla namnen härledda af Ytterby, ett fältspatbrott nära Vaxholm. Berlin (1860), Bahr och Bunsen (1866) samt Cleve och Höglund (1872) kunde icke finna flere än tvänne olika oxider i den gamla ytterjorden. Den ena, som af Berlin kallades erbinjord, var röd och hade röda salter samt mycket hög molekylär vigt; den andra, med starkare basiska egenskaper, låg molekylarvigt och hvit färg, kallades ytterjord. Emellertid är det att märka, att Mosanders terbinjord snarast motsvarar den, som af Berlin och efterföljare benämndes erbinjord. Mosanders tredje jordart, eller hans erbinjord, kunde ej återfinnas. Deremot hade Delafontaine ständigt hållit på dess tillvaro. 1878 anträffade Lawrence Smith, vid undersökning af samarskit från Nord-Carolina, en gul jordart, som han ansåg vara oxiden till ett nytt grundämne, benämndt mosandrum, men som kort derpå både Marignac och Delafontaine påstodo motsvara Mosanders verkliga erbium, eller, då detta

namn blifvit användt på den röda oxidens radikal, terbium. Utom den jordart, som sedan dess allmänt, ehuru orätt, kallats terbinjord, uppgaf Delafontaine, att i samarskiten skulle finnas ännu en gul oxid, af honom kallad philippiumoxid. Vid försök att ur den dittills såsom ett enda ämne ansedda erbinjorden afskilja philippiumoxid, lyckades Marignac mot slutet af 1878 visa, att erbinjorden innehöll en ny jordart af hvit färg och med hvita salter, hvilken af honom kallades ytterbiumoxid. Sedan detta skett, fann Nilson, då han repeterade Marignacs försök, i ytterbinjorden ännu en ny, högst intressant och väl karakteriserad jordart, skandiumoxid. Den egentliga, röda erbinjorden var således ännu icke känd i rent tillstånd. Vid försök att framställa densamma, lätt igenkänd på sin röda färg och det vackra absorptionsspektrum, som utmärka salterna, fann Cleve 1879 med biträde af Thaléns spektralundersökningar, att den qvarvarande erbinjorden måste bestå af minst trenne, af olika absorptionsspektra utmärkta jordarter, som benämndes tuliumoxid, erbiumoxid och holmiumoxid. Redan ett år före denna undersökning hade emellertid Soret granskat absorptionsbanden hos de olika fraktioner, i hvilka Marignac uppdelat erbinjorden, och med bestämdhet påvisat tillvaron af en oxid, provisoriskt betecknad x, som alldeles motsvarade Cleves holmiumoxid och af Soret antogs möjligen kunna vara Delafontaines philippiumoxid, hvilket den emellertid visat sig icke vara. Soret och Marignac hafva således, framför Thalén och Cleve, prioriteten af att hafva visat tillvaron af holmiumoxid eller x. Soret har äfven uttalat vissa tvifvel att det absorptionsband, som utmärker tuliumoxiden, kunde tillhöra erbinjorden; men deremot framgår af Cleves och Thaléns undersökningar med all visshet, att tuliumoxiden är en från erbinjorden skild metalloxid. Den gamla erbinjorden har således befunnits vara en blandning af ej mindre än fem olika oxider, af hvilka dock ytterbin utgör hufvudmassan och dernäst den egentliga erbinjorden, som först 1880 i rent tillstånd framställdes af Cleve. Erbinjorden är rent rosenröd och löses i värme tämligen lätt af syror till salter, som äro vackert rosenröda. Dess eg. v. är 8,6. De röda lösningarna af erbinsalterna utmärkas af ett lika praktfullt som intensivt absorptionsspektrum, först upptäckt af Bahr. Likaledes afgifva de vid stark upphettning ett grönaktigt ljus, som utgöres af de ljussorter, som motsvara de mörka banden i absorptionsspektret. Erbiumoxiden är en sesquioxid, Er2 O3, men det oaktadt en mycket stark bas. Metallen erbiums atomvigt är 166. P. T. C.