Fas (Fr. face, ansigte, framsida), 1. Se Face. -- 2. Befästningsk. Då tvänne befästningslinier bilda en mot den fientliga sidan utgående vinkel, "flesch", eller då tvänne linier bilda en mot egen ställning ingående vinkel, "tenalj", så kallas de linier, som omfatta en sådan vinkel, fleschens eller tenaljens faser (facer). -- 3. Astron. Faser kallas de olika gestalter, under hvilka en af solen belyst himlakropp ter sig för oss, allt efter den olika ställning, som denna himlakropp samt solen och jorden intaga till hvarandra. -- a) Månens faser. Då solen och månen äro i konjunktion, belyses endast den delen af den senares yta, som är vänd från oss, hvarför han då är alldeles osynlig för oss. Denna fas benämnes nymåne. Då deremot solen och månen äro i opposition, så är just den mot jorden vända sidan belyst af solstrålarna. Vi se honom då som en rund, glänsande skifva och kalla honom fullmåne. Vid qvadraturerna, d. v. s. då solens och månens longituder skilja sig från hvarandra med 90°, se vi endast
hälften af den lysande månhalfvan. Dessa faser kallas första och sista quarteret, i det man med första qvarteret förstår fasen vid den qvadratur, som följer näst efter konjunktionen, och med sista qvarteret fasen vid den qvadratur, som närmast föregår oppositionen. Mellan de nu nämnda fyra hufvudfaserna genomgår den lysande delen af månskifvan alla möjliga storleksgrader. -- Ett utseende af alldeles egendomlig art erbjuder månen straxt efter nymåne, då man, utom den lilla af solen direkt belysta delen, äfven ser den återstående månskifvan i en belysning, som kallas månens askgråa ljus. Detta är ingenting annat än solljus, reflekteradt från jorden, som då vänder sin solbelysta hälft rakt mot månen. Att den ljusare delens kontur tyckes tillhöra en större cirkel än den mörkare delens, beror på en företeelse, som kallas irradiation (se d. o.). -- b) De nedre planeternas faser. Då någon af dessa planeter, Merkurius eller Venus, är i nedre konjunktion med solen, är han osynlig för oss, emedan blott den frånvända delen belyses af solen. Man inser lätt, att han vid sin öfre konjunktion erbjuder anblicken af en rund skifva. När han befinner sig i sin största elongation på endera sidan om solen, här han utseendet af en liten halfmåne. -- c) De öfre planeternas faser. Äfven de utanför vår jord belägna planeterna visa oss olika faser, hvilkas vexlingar dock äro ganska obetydliga, så att vi alltid se dessa himlakroppar i det närmaste cirkelrunda. Ju längre aflägsen en planet är, dess mindre vexla hans faser. 2 O. A. B. 3 A. L-n.