Månen (Lat. Luna), jordens måne, den till jorden ojämförligt närmaste bland samtliga himlakroppar, rör sig efter de allmänna lagarna (se Keplerska lagarna) i en bana kring jorden. Mera korrekt vore visserligen att säga, att de båda verldskropparna röra sig i banor kring den gemensamma tyngdpunkten; men jordens massa är i jämförelse med månens så öfvervägande stor, att den ifrågavarande tyngdpunkten faller inom jordkroppen, ehuru ej i sjelfva medelpunkten, och derför är talet om månens bana kring jorden åtminstone tillnärmelsevis riktigt. Det som hos månen mest väcker vår uppmärksamhet är de skenbart olika gestalter han erhåller derigenom att han, som i likhet med jorden är en icke sjelflysande kropp och lyser endast med reflekteradt solljus, vid sin rörelse kring jorden kommer att vända än den ljusa halfvan, än den mörka och än delvis den ljusa och delvis den mörka till oss (se Fas, 3). Månens banplan sammanfaller ej noga med jordbanans plan, utan gör med detta en vinkel af ungefär 5° 9'. Derför händer det icke vid alla omlopp, att de tre verldskropparna solen, jorden och månen komma noggrant i rät linie med hvarandra. När detta likväl ibland sker, inträffa förmörkelser, nämligen månförmörkelse, då jorden är den mellanliggande kroppen och således hennes skugga faller på månen, och s. k. solförmörkelse, då månen är den mellanliggande och hans skugga faller på jorden, för hvilkens inbyggare dervid inom skuggans område solen bortskymmes af månen (se Förmörkelser). -- Beräkningar öfver månens rörelse äro vida mer invecklade och mödosamma samt erbjuda mycket större svårigheter än räkningar öfver banrörelser i allmänhet. Det enklaste fallet af banrörelse inträffar, då en materiel punkt rör sig kring en annan, i hvilken en viss massa tänkes samlad. Men finnes en tredje närvarande, utöfvar denna en attraktion på de båda andra och orsakar derigenom en s. k. störing (perturbation) i rörelsen. Är då den tredje kroppens massa jämförelsevis liten, så blir, i synnerhet vid närvaron af andra gynnande omständigheter, denna störing jämförelsevis liten och äfven jämförelsevis lätt beräknad. Men vid månens banrörelse kring jorden spelar hufvudsakligast solen rollen af denna tredje störande kropp. Och då solens massa är 320,000 gånger större än jordens och månens tillhopa, blir skilnaden i hennes attraktion på jorden och på månen stor nog att frambringa störingar af betydligt belopp. Månens rörelseteori är derför ock en bland de mest svårlösta uppgifterna inom astronomien. Också hafva under alla tider de mest framstående forskare åt densamma egnat sina krafter. De trenne nämnda kropparnas inbördes attraktion gifver för öfrigt upphof till flere anmärkningsvärda företeelser. Bland dessa må nämnas dels den hafsvattnets periodiska rörelse, som är känd under benämningen ebb och flod och som består i en, företrädesvis af månens (men äfven solens) olika attraktion på olika närbelägna delar af jordkroppen förorsakad, stor svallvåg i oceanen, hvilken våg, på grund af jordens rotation rör sig rundt om jorden. Vidare har ock en analog inverkan af jorden utöfvats på månen i de tider, när dennes massa ännu helt och hållet eller delvis var bildbar. Deraf förorsakades det nu lätt iakttagna förhållandet, att månen miste sin sjelfständiga rotationsrörelse och i stället erhöll en s. k. bunden rotation, d. v. s. en sådan, att månen ständigt vänder en och samma sida emot jorden. Man märker nämligen lätt, att vissa, äfven för blotta ögat synliga, mörkare och ljusare fläckar på månskifvan ständigt bibehålla samma läge, åtminstone i det allra närmaste (se Libration). -- Månens diameter är 348 nymil, eller 0,273 af jordens, hvarför hans volym är 49 gånger mindre än dennas. Massan är blott 1/80 af jordmassan, och månens medeltäthet är således blott 0,6 af jordens. Hans medelafstånd från jordens medelpunkt är 38,500 mil, men det verkliga afståndet kan variera omkr. 3,000 mil åt ömse sidor om detta medeltal. Kring jorden fullbordar han sitt omlopp i förhållande till en orubblig yttre punkt eller en aflägsen fixstjerna på 27 dagar, 7 timmar, 43 minuter, 11,5 sekunder (siderisk omloppstid), men i förhållande till solen på 29 dagar, 12 timmar, 44 minuter, 2,9 sekunder (synodisk omloppstid), hvilken tid sålunda i medeltal förflyter mellan två på hvarandra följande lika faser (fullmånar eller nymånar).
Ett närmare studium af det fysiska tillståndet på månytan kunde naturligtvis taga sin början först med tubens uppfinning, i början af 1600-talet. Redan en tub af ganska måttlig optisk kraft visar ganska tydligt, att månens yta är uppfylld af en mängd ojämnheter. Derför blef det äfven ganska tidigt, långt innan de astronomiska tuberna nått den närvarande fulländningen, möjligt att afbilda föremålen på månen samt t. o. m. upprätta egentliga månkartor. De första försöken häruti gjordes redan af Galilei (d. 1642). Bäst framträda ojämnheterna på månen, då han betraktas ungefär 2 dagar före det första qvarteret eller 2 dagar efter det sista, emedan då föremålens skuggor falla från sidan och låta de uppskjutande belysta topparna synas mot de delvis i mörkret liggande dalarna såsom bakgrund. Vid fullmåne deremot äro skuggorna vända rätt ifrån oss och ligga dolda bakom just de föremål, som åstadkommit dem. Likväl är fullmånen lämpligast för studiet af vissa förhållanden, t. ex. för bestämmandet af olika färgskiftningar på skilda delar af ytan. De mörka, vidsträckta fläckar, som synas äfven för blotta ögat, visa sig i tuben såsom nästan fullkomligt släta, hvilket för öfrigt bäst kan bedömas deraf att knappast vid de mest sneda solstrålar några skuggor visa sig eller ojämnheter framträda. Man har derför sedan gammalt gifvit dem namn af »haf» (Mare crisium, M. fecunditatis, M. nectaris, M. tranquillitatis, M. serenitatis, M. vaporum, M. frigoris -- vid nordpolen --, M. imbrium, M. nubium, M. humorum, Oceanus procellarum m. fl.). Ehuru det numera kan anses fullt konstateradt, att månen saknar såväl atmosfer som vatten eller åtminstone af bådadera har blott utomordentligt ringa rester, så har man dock i nyare tider bibehållit dessa benämningar, bl. a. af det skälet att den största sannolikhet talar för, att dessa s. k. haf just äro forntida hafsbottnar. Vid en förstoring hos tuben af 20 till 30 gånger framträda bildningar, som för månen äro mycket karakteriserande, nämligen ringbergen. Dessa finnas der till utomordentligt stort antal. Jul. Schmidts år 1878 utgifna månkarta upptager icke mindre än omkr. 33,000 stycken sådana, ehuru vi ju se endast obetydligt mera än hälften af månens yta. Storleken hos ringbergen varierar utomordentligt: från ungefärligen 10 mils diameter till endast 1 km. eller mindre. I de flesta fall reser sig i ringbergets midt en fristående kägla, hvarigenom det hela får så mycken likhet med jordens vulkaner, att man ej kan tveka att förklara ringbergen för bildningar af samma slag. Fig. 1 framställer
Fig. 1 (efter fotografi).
bergskedjan Apenninerna samt ringbergen Archimedes (det största), Aristillus (meod kägla) och Autolycus jämte några smärre. Å fig. 2 är det betydliga, ej långt från nordpolen belägna, ringberget Plato afbildadt. Till venster synas Alperna, genomdragna af Alpdalen, ett nästan fullkomligt rakt pass. Till höger synes en del af Mare imbrium. Jämte ringbergen märker man äfven s. k. bergringar och vallslätter. Å fig. 1 synas äfven några svarta, skarpa linier,
Fig. 2 (efter fotografi).
som genomdraga slätten och befunnits vara djupa remnor, hvilka till många mils längd och minst en kilometers bredd genomdraga månytan. För att fullständiga den totalbild, som vi kunna göra oss om naturförhållandena på månen, är det nödvändigt att taga med i räkningen sådant, som följer af bristen på atmosfer och vatten. Intet blått himlahvalf höjer sig öfver fältet, utan på verldsrymdens svarta djup lysa stjernorna, äfven de minsta, om dagen lika väl som på natten. Dagen varar 2 veckor, under hvilken tid solen och stjernorna hunnit göra sitt lopp från himmelens östra sida till den vestra. Men en jättelik himlakropp, jorden, har dock orubbligt qvarblifvit på samma punkt af himlahvalfvet. När solen går ned, inbryter mörkret plötsligt, utan skymningsljus såsom öfvergång. Under den långa dagen ha solstrålarna hunnit i hög grad upphetta marken, i synnerhet i eqvatorstrakterna, der solen dagar igenom står nästan rätt i zenit. Men under natten utstrålar denna värme fullständigt, ty dels är natten 2 veckor lång, dels saknas här det skydd emot värmeutstrålningen, som vi hafva uti atmosferen med sina vattenångor och moln, hvilka fullkomligt göra tjenst såsom täcke. Temperaturskilnaden på månytan under dagen, och under natten har genom mätningar uppskattats till fulla 300° Cels. På månens yta äro sålunda, så vidt det är oss möjligt att döma i saken, alla de för det organiska lifvets tillvaro nödvändigaste vilkor ouppfyllda, och således kunna vi våga påstå, att på månen intet lif existerar. En annan fråga af stort intresse är den, huruvida allt på månytan, om denna än kan anses fullkomligt steril, äfven är oföränderligt, eller m. a. o. huruvida inom den oorganiska naturen någon verksamhet ännu eger rum eller ej. Några observatörer hafva förmenat sig se spår af vulkanisk verksamhet, derigenom att vid jämförelse med äldre afbildningar några ringberg och kratrar ändrat utseende. Frågan måste emellertid tills vidare anses oafgjord, emedan det numera ej kan med säkerhet afgöras, om ej i de äldre teckningarna fel kunnat insmyga sig. Häremot har man dock för framtiden en god garanti, i det att de nutida af bildningarna mestadels göras medelst fotografi, hvilkens användning i astronomiens tjenst börjar få allt större betydelse. Likväl blifva dylika förändringar, om de verkligen ega rum, ej lätta att konstatera, emedan, då en sekunds synvikel motsvarar ett liniärt mått af nära 2 kilometer, ganska betydande förändringar skulle kunna undgå vår uppmärksamhet.
Beträffande de olika utvecklingsstadier, som månen haft att genomgå, kan man med stort skäl förutsätta, att desamma varit i vissa väsentliga delar likartade med dem, som varit gällande för jorden. Ty dels är det ett antagande, hvilkets giltighet gränsar till visshet, att de båda verldskropparna bildats ur samma ursprungliga massa, dels har den direkta iakttagelsen i många hänseenden ådagalagt likheter mellan bildningarna på månytan och jordiska formationer. Likväl synes det antagligt, att bergringarna och vallslätterna uppkommit på sätt, som ej haft sin fulla motsvarighet i jordens utveckling. En skilnad till graden, ehuru ej till arten, tyckes ligga äfven deruti att den vulkaniska verksamheten varit jämförelsevis kraftigare på månen än på jorden, ty månens berg äro visserligen något lägre än jordens, men dock i förhållande till de båda verldskropparnas diametrar betydligt större. Vid jämförelsen mellan jordens och månens utvecklingsprocesser bör man äfven hafva i minnet, att den förras mera betydande massa måste hafva låtit jorden långsammare afkylas och sannolikt öfver hufvud taget långsammare genomgå de olika utvecklingsstadierna, i hvilka tydligen afkylningsprocessen tager en väsentlig del. Månen skulle således efter denna tankegång vara längre kommen i sin utveckling. Äfven bör det hållas för visst, att det sterila, öckenartade tillstånd, som nu utmärker månen, betecknar ett framtidsperspektiv för jorden, ty just i den riktningen har, såsom geologiska och astronomiska forskningar samstämmande påvisa, hennes hittillsvarande utveckling fortgått. -- Det har legat nära till hands att antaga, att månen skulle utöfva inflytande på väderleken på jorden, men ett med omsorg ordnadt material öfver väderleksförhållandena för olika orter och för längre tider, jämfördt med tiderna för månskiftena och månens öfriga rörelseförhållanden, har icke kunnat uppdaga något samband, åtminstone icke af så pass utpräglad karakter, att det ifrågavarande inflytandet skulle kunna sägas blifva känbart i det borgerliga lifvets förrättningar. E. J.
