Folkunga-ätten, denna i Sveriges historia så ryktbara slägt, har sannolikt sitt namn efter den Folke, hvilken lefde omkr. år 1100 och, enligt vittnesbörd af den ett århundrade senare lefvande danske häfdatecknaren Saxo, var "den mest högbördade man i Sverige". Enligt samme författare förmälde sig Folke med Ingegärd, en dotter till den år 1086 mördade danske konungen Knut den helige. Att denne Folke var farfader till jarlen Birger Brosa och hans bröder, säges också uttryckligen af Saxo. Deremot känner han ej Folkunga-namnet såsom slägtnamn, hvilket först några årtionden senare användes af en svensk kronist. Huruvida alla sedermera till denna mäktiga slägt räknade stormän verkligen direkt nedstämma från Folke, eller om några af dem representera sidogrenar af den slägt, som Folke sjelf tillhörde, är nu omöjligt att afgöra. Vapenbilden, det s. k. Folkunga-lejonet, skulle, äfven om den vore för alla grenar lika, ej bevisa, att de härstamma från Folke. Och man har inga bevis för att ens alla hans afkomlingar föra det egentliga s. k. Folkunga-vapnet, ett åt venster upprest lejon öfver tre ginbalkar. Magnus Minniskiölds afkomma förer visserligen detta vapen, men man sväfvar i nästan fullkomlig ovisshet om hvad slags vapen hans bröder,
jarlarna Birger Brosa och Karl Döfve samt deras afkomma fört; ty man har blott ett sigill qvar efter Birger Brosa, och dettas vapenbild innehåller något, som ser ut som en lilja. Deremot fördes det s. k. äkta Folkunga-vapnet på 1200-talet äfven af Östgöta-lagmannen Magnus Bengtssons slägt, ehuru dennas härstamning från Folke ej kan bevisas. Att efter 1250 många stormän, som antagligen hörde till slägten, förde lejonet, men utan de tre ginbalkarna kan förklaras deraf att lejonet med ginbalkarna vid denna tid ansågs vara uteslutande den regerande familjens sköldemärke. Och slutligen räknar gamla rimkrönikan till "Folkunga-roten" män, som föra en helt olika vapensköld.
Slägteiis stamhåll tyckes från början hafva varit Götaland, särskildt landskapet Östergötland, der Bjälbo gård redan i 12:te årh. var fäst vid Magnus Minniskiölds namn. Men ätten har säkerligen redan långt tillbaka i tiden haft besittningar i andra landskap; så t. ex. egde Birger Brosa gods i Värmland. Dess höga börd, rikedom och inflytande visas bäst deraf att jarlvärdigheten från senare hälften af 1100-talet stannade inom slägten och att Birger Brosa tyckes hafva varit den förste jarlen för hela riket (åtminstone funnos två jarlar, Ulf och Guttorm, samtidigt under konung Karl Sverkersson). Slägten var ock genom flere giftermålsförbindelser knuten till de nordiska konungahusen och banade sig äfven derigenom, slutligen väg till Sveriges tron. Den betydande del, som den tog i de Sverkerska och Erikska husens strider (samtiden tillskref Folkungarna Sverkers fall), och än mera den inbördes strid, som utbröt inom slägten, sedan Birger jarl lyckats lyfta sin ättegren på tronen (1250), bidrogo dock att småningom föröda den fordom så vidt utgrenade ätten. I midten af 1300-talet tyckes den varit inskränkt till tre grenar: den regerande grenen, f. d. konung Valdemars sonson och hertig Bengt Algotsson med broder. Vid seklets utgång försvinner ätten ur Sveriges historia.
Från de tre bröderna Birger Brosa, Magnus Minniskiöld och Karl Döfve, Folkes sonsöner, härstammade tre linier, tillsammans utgörande den egentliga Folkunga-slägten.
I) Birger Brosa, jarl (d. 1202), hade med norske konungen Harald Gilles dotter Birgitta (enka efter Erik d. heliges mördare, Magnus Henriksson) sönerna Filip jarl och Knut jarl samt dottern Ingegärd, hvilken såsom Sverker II:s gemål blef moder åt konung Johan. -- Filip jarl stupade i Norge år 1200 och efterlemnade endast en dotter. -- Knut jarl hade med svenske konungen Knut Erikssons dotter Sigrid en son, Magnus Broke, med hvars son Knut, afrättad 1251 för upproret mot Birger jarl, slägten utgick. -- Birger Brosa säges hafva haft ännu två söner, Folke och Magnus, men om dem är ej något kändt.
II) Magnus Minniskiöld, gift med Ingrid Ylfva, hade fem söner: 1) Eskil, som var lagman i Vestergötland i början af 1200-talet och gift med Erik den heliges dotterdotter Kristina, enka efter norske jarlen Håkon Galen. 2) Karl, biskop i Linköping, död 1220, på korståget mot esterna. 3) Bengt, Karls efterträdare som biskop, död 1237. 4) Birger, jarl, död 1266. 5) Elavus. -- Af dessa efterlemnade endast Birger söner. Med sin första hustru, Ingeborg, k. Erik Knutssons dotter (med sin andra gemål, danska enkedrottningen Mechtild, tyckes han ej haft barn), egde han 1) Valdemar, konung 1250--75. 2) Magnus Ladulås, konung 1275--90. 3) Erik, hertig, död 1275. 4) Bengt, biskop i Linköping 1286--91. 5) Rikissa, som var gift först med Håkon Håkonsson, konung i Norge, och sedermera med Henrik, furste af Werle i Meklenburg. 6) Kristina, som var gift med Sigge Guttormsson af Ljunom. Från jarl Birgers naturlige son, Gregers, härstammar högst sannolikt den s. k. Lämaätten.
Konung Valdemar hade med Sofia, den danske kon. Erik Plogpennings dotter, sonen Erik, hvilken dog som enskild person 1330. Med dennes sonson, Erik Valdemarsson, utgick linien omkr. år 1400. Af Valdemars döttrar gifte sig Ingeborg med Gerhard II af Holstein, Rikissa med Przemyslav, hertig af Polen, och Marina med grefven af Diepholtz.
Magnus Ladulås egde med Helvig, syster till grefve Gerhard II, tre söner:
1) Birger Magnusson, konung, fördrifven 1318. Hans ende son med Märta, konung Erik Glippings dotter, var Magnus, halshuggen i Stockholm 1320. Med Birgers död, 1321, utgick linien.
2) Erik, hertig, död 1318. Eriks dotter Eufemia, gift med hert. Albrekt af Meklenburg, blef moder till konung Albrekt; Eriks son var konung Magnus.
3) Valdemar, hertig, död 1318, barnlös.
Magnus Eriksson, konung 1319--65, död 1374, hade med Blanche af Namur två söner:
1) Erik, vald konung i Sverige, död 1359. Makan, Beatrix af Brandenburg, och den efter faderns död födde sonen afledo s. å.
2) Håkan, vald konung i Norge, död 1380. Med hans son Olof, konung i Danmark och Norge, född af Margareta Valdemarsdotter, utgick Magnus Minniskiölds ätt, 1387.
III) Karl Döfve, jarl, död 1220 på korståget mot esterna, efterlemnade två söner: 1) Ulf Fasi, jarl, död 1248, hvars son, den s. k. junker Karl, stupade 1260 vid Durben i Svärdsriddarnas strid med hedningarna. 2) Riddar Karl, som var fader till riddaren Ulf Karlsson, en af Magnus Ladulås' förnämste anhängare. Ulf dog 1281. Sannolikt var denne Ulf fader till den Karl Ulfsson, som 1305 förde Folkunga-lejonet, och till Margareta Ulfsdotter, hvars son Ulf Gudmarsson (gift med den hel. Birgitta) derför upptog Folkunga-lejonet i sitt vapen.
Andra grenar af Folkunga-ätten äro, såsom än namnen, än vapnen tyckas utvisa:
Folke, jarl, stupade 1210 vid Gestilren (möjligen är han den Folke, hvilken omtalas som
Birger Brosas son). F:s son, Sune Folkesson, död 1247, egde, med Sverker II:s dotter Helena, döttrarna Katarina, gift 1244 med konung Erik Eriksson, och Benedikta, som s. å. bortröfvades af Östgöta-lagmannen Lars Pedersson och sedermera blef gift med Svantepolk Knutsson, en son till hertig Knut af Reval (Valdemar Sejrs naturlige son).
Magnus Bengtsson, lagman i Östergötland, död 1263, förde, i likhet med sonen, Folkungalejonet öfver tre ginbalkar. Dottern Ulfhild var gift med Birger Filipsson, som afrättades 1280 för upproret mot Magnus Ladulås, och som af Rimkrönikan räknas till slägten, ehuru, han förde annat vapen. Sonen Bengt Magnusson, lagman i Östergötland, dog 1294. Af Bengts döttrar gifte sig Ingeborg med lagman Birger Pedersson i Upland, Katarina med drotset Knut Jonsson. Bengts ene son hette Magnus och var äfvenledes lagman i samma landskap. Från en yngre son, Bryniolf Bengtsson, härstammade sannolikt den ryktbare hertig Bengt Algotsson (se d. o.), Algot Bryniolfssons son, som ingrep så djupt i Magnus Erikssons historia och mördades 1360. Med hertig Bengts broder, riddaren Knut, utgick ätten något senare.
Tyrgils Knutsson (med lejon i vapnet), den store marsken och 1290--98 riksföreståndare, afrättad 1306, lemnade inga manliga arfvingar efter sig. Hans brorson är dock sannolikt den Knut Magnusson (med samma vapen), som var först lagman i Värmland och sedan i Vestergötland, samma landskap, der Tyrgils bodde. Knut efterlemnade ej någon son.
Huruvida Knut Holmgersson, äfven kallad Knut Långe, som 1229--34 bar Sveriges krona, var af Folkunga-ätt eller möjligen tillhörde sjelfva den kungliga Erikska ätten kan ej afgöras. Hans söner afrättades för uppror: Holmger 1248, Filip 1251. C. A.