Frietzky

Frietzky [fritsky], Klas de, bruksegare, riksdagsman, född d. 25 Jan. 1727, härstammade f rån en böhmisk slägt, som 1699 blifvit introducerad på svenska riddarhuset. Han blef 1754 disponent af Storfors bruksegendom i Värmland. F. tillhörde mösspartiet och angrep under riksdagen 1760--62 med mycken skärpa hattpartiet för dess förvaltning. Vid följande riksdag, 1765--66, då mösspartiet blef rådande, insattes F. i bankodeputationen och afgaf jämte tvänne andra ledamöter förslag till slutliga föreskrifter rörande bankens förvaltning, åsyftande att så mycket som möjligt påskynda sedelindragningen. Han bidrog ifrigt till införandet af tryckfrihet, näringsfrihet samt sparsamhet och ordning i förvaltningen. Då sekreta utskottet efter hattarnas seger vid riksdagen 1769--70 föreslog tio rådsherrars afskedande, försvarade han med mycken vältalighet de finansåtgärder, som mössregeringen 1766 vidtagit, och för hvilkas följder rådet nu skulle lida. Vid samma riksdag försvarade han mot hattarna 1766 års riksdags förordning om lagarnas verkställighet, hvarigenom två riksdagars samtycke erfordrades för en grundlagsförändring, och bestred ändamålsenligheten af det nya finansbetänkandet, som enligt hans förmenande skulle leda till fortsatt vingleri och stegrad kurs samt yrkade en skyndsam realisation. F. bidrog ock af bästa förmåga till hattpartiets störtande vid riksdagen 1771--72, då han invaldes i sekreta utskottet. Vid tvisten om ståndens privilegier insattes F. i den jämkningsnämnd, som skulle försöka att förena de stridiga anspråken. För att vinna endrägt och lugn påyrkade han, att adeln skulle bifalla. Det var hufvudsakligen F. som utarbetade 1772 års finansplan, hvilken afsåg en snar realisation och ett stadgadt myntvärde. Jämte de andra mössorna motverkade han framgångsrikt den af regeringen, med anledning af 1771 års svåra missväxt, föreslagna åtgärderi att förbjuda eller inskränka bränvinsbränningen. F. varnade de segrande mössorna för öfverdrifter vid denna riksdag, men då dessa blefvo af sådan art, att de satte det dåvarande regeringssättets bestånd i fara, lemnade han Stockholm, liksom motpartiets ledare Fersen. Vid 1786 års riksdag framträdde F. bland oppositionen eller de s. k. patrioterna i synnerhet såsom landtadelns ledare, och hans anförande i bränvinsbränningsfrågan (mot kronobrännerierna och för husbehofsbränningen) väckte stor uppmärksamhet och blef afgörande för denna frågas utgång mot konungens önskan. Vid 1789 års riksdag påyrkade han en särskild instruktion för det hemliga utskottet och tillsättandet af ett särskildt statsutskott, men båda frågorna föllo genom de ofrälse ståndens motstånd. F. var en af de adlige oppositionsmän, som Gustaf III ansåg nödigt att den 20 Febr. arrestera för att bryta adelns motstånd mot förenings- och säkerhetsakten, och han frigafs först efter riksdagens slut. Vid riksdagen i Gefle 1792 var han å nyo själen i oppositionen. Gustaf III erbjöd honom vid hemliga utskottets sista sammanträde Vasaordens kommendörsvärdighet såsom ett bevis på sin aktning, men F. undanbad sig denna utmärkelse. Sin återstående lefnad tillbragte han i landtlifvets lugn. Död d. 9 Okt. 1803. -- F. var af alla högt aktad för oegennytta, klokhet och frimodighet samt en redbar och ädel karakter. Han hade en god talegåfva, och hans anföranden och memorial utöfvade stort inflytande på hans partis handlingssätt. A. B. B.