Gallsten (Lat. Cholelithiasis), med., konkrementbildning i gallblåsa eller lefver. Stundom förekommer endast en enda sten, men ofta flere tillsammans i stort antal, ja i en gallblåsa har räknats ända till 7,802 stenar, och en lefver har befunnits så fullspäckad dermed, att den ej kunnat sönderskäras. Stenarnas storlek är mycket vexlande, från ett hirs-korns till ett äggs storlek. Vanligen äro de stora som bönor eller hasselnötter, men de träffas äfven fina som sand eller grus. Till formen äro de runda eller ovala och stundom månghörniga. Deras färg, betingad af gallfärgämnen eller deras derivat, är oftast mörkt grönbrun, stundom äfven silfverhvit eller svart. Till konsistensen äro de antingen fasta och spröda eller mjuka, vaxartade. Till sammansättningen äro de antingen enkla (bestående af kolesterin, bilirubincalcium, kolsyrad kalk och tvål) eller sammansatta af flere olika lager, vanligen trenne: kärna, kropp och bark. Kärnan består oftast af en hårdnad slemklump, stundom af ett blodkoagulum, i sällsynta fall af ett främmande föremål. Kroppen består mest af kolesterin och gallpigment (ofta i radiär aflagring), barken af kolesterin (som gifver stenen en glatt, atlasglänsande, hvit eller gulaktig yta) eller af bilirubincalcium (då ytan blir brun eller svartaktig) eller af kolsyrad kalk (som bildar ett tjockt brunt eller ljusare omhölje) eller slutligen af alla dessa tre ämnen i förening. -- Gallsten uppstår på följande sätt: då den alkaliska gallan, som i normalt skick håller kolesterin och bilirubincalcium upplösta, vid katarr e. d. i gallblåsa eller gallgångar sönderdelas och blir sur, utfällas de nämnda ämnena och bilda konkrement. Gallsten träffas endast sällan i barnaåren, och hos qvinnor oftare än hos män. Ofta kan gallblåsan vara alldeles fylld med stenar, utan att de på något sätt gifvit sig tillkänna. I andra fall åter kunna de föranleda häftiga smärtanfall. När stenen t. ex. kommer från den vida gallblåsan in i den trånga blåsgången (ductus cysticus), fastnar den vanligen der och retar väggarnas muskler till ansträngning att drifva den vidare. Detta medför häftig smärta, s. k. gallstenskolik, lefverkolik. Kolikanfallet kan räcka i minuter, timmar eller dagar, beroende på stenens storlek och vägarnas trånghet. Smärtan kännes intensiv i lefvertrakten, eller till höger om maggropen, utstrålande utefter högra sidan ända upp i skuldran; äckel och kräkningar, kallsvett, liten, hastig puls, flatulens och förstoppning, oftast äfven gulsot karakterisera föröfrigt dessa anfall, som kunna upprepas ända tills stenen lyckats passera de trånga gallgångarna ned i tarmkanalen. Endast de lyckligare fallen förlöpa dock sålunda. Stundom kan kolikanfallet blifva så våldsamt, att döden inträffar genom hjertats syncope. I andra fall stannar stenen, oaktadt flere förnyade kolikanfall, antingen i den smala ductus cysticus eller framför den trånga öppningen mellan ductus choledochus och tolffingertarmen, retande väggarna till inflammation, varbildning med abscess, stundom bristning (hvarigenom stenen kan falla in i bukhålan och der förorsaka en dödlig inflammation), eller banar sig abscessen väg genom fistelgångar till yttre huden, qvarlemnande mer eller mindre långvarig gallfistel. Genom anfrätning af närliggande organ kan stenen komma på de mest besynnerliga afvägar, såsom i magsäcken, njurbäckenet och urinvägarna. Väl inkommen i tarmarna kan den stanna der och först der äta sig ut i buken med den dödande peritoniten i följe. Något medel att upplösa en i kroppen befintlig gallsten finnes icke. Deremot kan bildning af nya
stenar förekommas genom alkaliska mineralvatten, framför allt Karlsbader, Vichy, Marienbader, Ems och dylika, hvilka på en gång öka sekretionen af galla och göra den alkalisk. Mot anfall af gallstenskolik användas med största fördel varma bad, varma grötar på lefvertrakten, opiater och andra narkotiska medel. F. B.