Gregorius. Sexton påfvar hafva burit detta namn:
G. I, den store, son af en senator, föddes i Rom mellan 540 och 550, studerade juridik och beklädde flere år i rad preturen, men gick sedan i kloster. 577 blef han diakon och 590 romersk biskop. Såsom sådan utmärkte han sig för djup religiositet, praktiskt förstånd, outtröttlig verksamhet och orubblig energi. Uppmärksamt följde han sin tids politiska och kyrkliga angelägenheter, och kanske har påfvemakten honom, mer än någon annan, att tacka för sin uppkomst. Hos langobarderna lade han genom sitt inflytande hos drottning Teodolinda grunden till den katolska lärans seger öfver den arianska, på samma gång som han genom utsända missionärer påbörjade angelsachsernas omvändelse till kristendomen. Oafbrutet arbetade G. på att höja den romerske biskopens makt och anseende samt att förskaffa honom primatet öfver de andra biskoparna. Sjelf kallade han sig servus servorum Dei (Guds tjenares tjenare) för att på detta sätt visa allmänheten, att han egde en högre uppfattning af sin ställning än biskopen i Koristantinopel, hvilken titulerade sig episcopus universalis (ekumenisk biskop). Med stränghet uppträdde han mot de schismatiska rörelserna inom kyrkan. Såsom andlig skriftställare vann G. stort anseende och räknas bland "kyrkans lärare" (doctores ecclesiae). Den bästa upplagan af hans skrifter, bland hvilka märkas Moralia och Dialogorum libri IV, är ombesörjd af benediktinerna och utkom i Paris 705. Mest bekant är G. för de reformer i korsång (se Gregorianska sången) och kult, hvilka han genomförde, och hvilka förskaffade honom tillnamnet "ceremoniernas fader" (pater ceremoniarum). Under ett besök i Konstantinopol 579 lärde han känna den grekiska kyrkosången, och flere hymner, som han hemförde från Östromerska rikets hufvudstad, kommo snart i bruk inom den romerska kyrkan. De gamla melodierna samlades och omarbetades, och nya tillades. -- G., "med hvilken först påfvedömet egentligen begynner", dog d. 12 Mars 604. Han blef kanoniserad.
G. II, romersk biskop 715--731, hette förut Sergius, uppträdde till försvar för bilddyrkarna mot kejsar Leo III Isauriern och ställde sig i spetsen för motståndet mot den langobardiske konungen Liutbrand, hvilken sträfvade att under sin spira förena hela Italien. Det var såsom G:s fullmäktige, som Bonifacius började sin missionsverksamhet i Tyskland.
G. III (731--741), syrier till börden, den föregåendes efterträdare, höll 731 i Rom en synod, på hvilken alla fiender till bilddyrkan bannlystes. Han utnämnde Bonifacius till ärkebiskop och påflig vikarius samt fortsatte striden med konung Liutbrand.
G. IV (827--844) uppträdde som medlare i striden mellan Ludvig den fromme och hans söner. Han upprättade biskopsdömet Hamburg samt utnämnde Ansgar till ärkebiskop och legat.
G. V (996--999), den förste tysk, som uppsteg på påfvestolen, hette förut Brun och var kejsar Otto III:s vän och frände. På kejsarens befallning blef den unge Brun vald till romersk biskop, men knappt hade kejsaren blifvit krönt och lemnat Rom, förr än den med det tyska regementet missnöjda adeln fördref G. och valde en motpåfve, Johannes XVI eller XVII (997--998). Kejsaren begaf sig då sjelf till Italien och återinsatte G. i hans rättigheter. G. dog plötsligt 999, såsom det troddes, af gift.
G. VI (1045--46) hette förut Johannes Gratianus och var en högt aktad presbyter, "from enligt tidens sätt", men hyllande den satsen att ändamålet helgar medlen. Sin förmögenhet använde han till att köpa påfvestolen af Benedikt IX, för att derigenom göra ett Gud behagligt verk. Men då Benedikt, oaktadt den rundliga betalningen, ej ville afstå från påfvevärdigheten, och då den 1044 utsedde påfven Sylvester III ej ville vika för någon af de andra, var kyrkan sålunda försedd med trenne påfvar. Kejsar Henrik III gjorde slut på oredan genom att på mötet i Sutri (d. 20 Dec. 1046) låta afsätta alla tre. G. följde kejsaren till Tyskland och dog i Köln 1048.
G. VII (1073--85), född i Toscana omkr. 1020, hette egentligen Hildebrand. Sin uppfostran erhöll han i Rom, följde sedan såsom kaplan Gregorius VI och ingick efter hans död i klostret i
Clugny, hvilket han dock snart lemnade i Leo IX:s sällskap. I Rom blef han under Leos och dennes efterträdares regering ledaren af den påfliga stolens politik, en politik, som fick sitt bestämdaste uttryck i den af Hildebrand utverkade lagen (år 1059) att påfven skulle väljas af kardinalerna. Efter Alexander II:s död (1073) blef Hildebrand vald till påfve och antog namnet G. VII. Målet för G:s verksamhet såsom påfve blef att höja kyrkans enhet och renhet, göra henne oberoende af den verldsliga makten och att t. o. m. underordna denna under den kyrkliga. "Emedan påfven", skref han, "är af Gud, så är allting under honom. Både verldsliga och andliga mål måste komma inför hans domstol; han skall undervisa, förmana, straffa, förbättra och döma". Med en aldrig tröttnande ihärdighet, med ett hänsynslöst användande af alla till buds stående medel arbetade G. för sina grundsatsers genomförande. För att så mycket som möjligt skilja presterna från det verldsliga samhället och göra kyrkan till det enda föremålet för deras intressen påbjöd G. 1074 celibatet. Det ganska djupt rotade missbruket att köpa och sälja presterliga ämbeten (jfr Simoni) förbjöds alldeles. Den stora striden med den verldsliga makten begynte han 1075 med förbudet för andliga att af lekmän mottaga investitur. Enär kejsarens makt till stor del berodde derpå att han i rätten att gifva och vägra investitur egde en garanti för att till innehafvare af de oerhördt rika stiften utsagos anhängare af den kejserliga politiken, var det naturligen kejsaren, som närmast drabbades af investitur-förbudet. Snart utbröt också en strid på lif och död mellan G. och kejsar Henrik IV. Investitur-förbudet var dock ej den egentliga orsaken till striden, utan G:s försök att upphäfva sig till domare i tvisten mellan Henrik och hans undersåtar. 1075 kallades Henrik till Rom för att aflägga räkenskap inför ett kyrkomöte. Kejsaren svarade med att förklara påfven afsatt (1076), hvaremot G. bannlyste och afsatte Henrik (påsken s. å.). Då de tyske furstarna på ett möte i Tribur förklarade påfvens handlingssätt rättvist, förlorade Henrik modet, begaf sig i hemlighet till Italien, till Canossa, men lyckades der efter en mängd förödmjukelser att åt sig utverka endast upphäfvandet af bannlysningen, ej af afsättningen (d. 28 Jan. 1077). Inseende, att den för påfven visade eftergifvenhetcn varit ett stort missgrepp, upptog Henrik med nyfödt mod striden för sin krona, hvilket naturligtvis ådrog honom ännu en bannlysning (1080). Denna gång blef kejsarens svar mera eftertryckligt än förut. Han lät ett kyrkomöte i Mainz afsätta G. och ett annat i Brixen välja Vibertus af Ravenna till påfve (Klemens III). Sjelf tågade Henrik 1081 till Italien för att med härsmakt kufva sin motståndare. Först 1084, d. 21 Mars, lyckades han intaga Rom, och 10 dagar derefter kröntes han af Klemens till kejsare. Den gamle G. var nu instängd i S:t Angelo och var nära att falla i kejsarens händer, men räddades af Robert Guiscard, som förde honom till Salerno. Der afled han d. 25 Maj 1085. Hans sista ord skola hafva varit: "Jag har älskat sanningen och hatat det orätta, derför dör jag i landsflykt". G:s strid med kejsaremakten undanskymmer hans i och för sig ganska vigtiga förbindelser med de öfriga europeiska staterna. Så t. ex. fingo Inge d. ä. och Hallsten i Sverige befallning att öfver hela riket påbjuda tiondes erläggande samt att till Rom affärda sändebud, som kunde gifva upplysningar om landets tillstånd. För klosterväsendet var G. mycket intresserad och utgaf för detsamma den s. k. Religio quadrata (Quadriga l. Quadratura). G:s synnerligen innehållsrika brefsainling är bäst utgifven af Jaffé i "Bibliotheca rerum germanicarum" (1866).
G. VIII. Det har funnits tvänne påfvar G., som burit detta ordningsnummer. Den förste, hvilken icke erkännes af romersk-katolska kyrkan, hette egentligen Mauritius Burdinus och var ärkebiskop af Braga i Spanien samt blef af kejsar Henrik V utnämnd till motpåfve (1118) mot den af kardinalerna valde Gelasius II. Med tyska truppers hjelp bibehöll sig G. till 1121, då han af Gelasius' efterträdare, Calixtus II, blef tillfångatagen, afsatt och inspärrad i ett kloster, der han dog 1125. -- Den andre G. VIII, som förut bar namnet Alberto de Mora, blef påfve d. 21 Okt. 1187, men afled redan d. 17 Dec. s. å.
G. IX (1227--41), förut Ugolino, grefve af Signia, besteg vid 77 års ålder påfvestolen och upptog genast den under hans företrädare, Honorius III, hvilande striden med kejsar Fredrik II, hvilken han med bannlysningar och interdikt förföljde t. o. m. på hans korståg till Jerusalem. 1230 ingicks väl en förlikning, men den blef af kort varaktighet. I Tyskland införde G. inqvisitionen genom Konrads af Marburg utnämning till inqvisitor i detta land (1231). G. är måhända mest bekant för de fem böcker Decretalia, hvilka han 1234 uppdrog åt Raimond de Peñaforte att utgifva.
G. X (1271--76) hette förut Tebaldo de Visconti. Såsom påfve arbetade han på att bilägga de inre striderna i Tyskland och Italien samt schismen mellan den romerska och grekiska kyrkan. Äfven hängaf han sig åt tanken att kunna åstadkomma ett nytt stort korståg, men oaktadt ekumeniska mötets i Lyon (1274) beslut blef deraf ingenting.
G. XI (1370--78), den siste af den "babyloniska fångenskapens" påfvar, bar förut namnet Pierre Roger de Beaufort och var en from, men tämligen inskränkt man, som lika oförskräckt drog i härnad mot Wicliffes kätterier som mot tyskarnas gamla lagsamling, Sachsenspiegel. 1377 flyttade G. det påfliga residenset från Avignon tillbaka till Rom, utan att dock derigenom bättre än förut kunna göra sina rättigheter uti Italien gällande.
G. XII, förut Angelo Corrario, valdes 1406 af de italienske kardinalerna till "motpåfve" i Rom mot påfven Benedikt XIII i Avignon. På kyrkomötet i Pisa 1409 afsattes de båda medtäflarna, och en ny, Alexander V, utsågs. Då de båda afsätta vägrade att lemna sina platser, hade man sålunda tre påfvar i stället lör en. Först 1415, på kyrkomötet i Konstanz,
afsade sig G. sin värdighet, hvarefter han utnämndes till kardinalbiskop i Porto och ständig legat i Mark Ancona. Död 1417.
G. XIII (1572--85) hette förut Ugo Buoncompagno och hade som kardinal vunnit ryktbarhet för sin diplomatiska skicklighet. Såsom påfve utmärkte han sig genom nitisk verksamhet för de protestantiska folkens och landens återvinnande åt katolska kyrkan. En oförsonlig fiende till alla kättare, beskyddade han jesuiterna och bistod Filip II mot Nederländerna, Guiserna mot hugenotterna och Maria Stuart mot Elisabet. Bartholomeinattens blodbad (1572) firade han med Te Deums afsjungande. Stora förtjenster inlade han genom sin upplaga af Corpus juris canonici och i synnerhet genom utarbetandet af den s. k. Gregorianska kalendern (se Kalender). Död 1585.
G. XIV, förut kardinal Nicolò Sfondrati, understödde under sin korta regeringstid (5 Dec. 1590--15 Okt. 1591) med all ifver Filip II:s planer på förvärfvandet af protektoratet öfver Frankrike.
G. XV (1621--23), förut kardinal Alessandro Ludovisi, stiftade 1622 i Rom "Congregatio de propaganda fide", hvars uppgift var att utrota kätteriet och utbreda katolicismen bland hedningarna. Det var äfven han, som fastställde den ännu gällande ordningen för påfvens val och invigning.
G. XVI (1831--46), förut kardinal Capellari, hade länge gjort sig känd för stor lärdom och förvärfvat en viss ryktbarhet inom den katolska verlden såsom ledare af påfvens underhandlingar med Preussen angående blandade äktenskap. Deremot hade han ganska svag blick för politiska förhållanden, hvilket var så mycket beklagligare, som hans regeringstid inträffade under en af de vigtigaste brytningsperioder i det italienska folkets utveckling. I stället för att, såsom han vid valet lofvat, beträda reformernas bana, kufvade han med österrikisk hjelp de revolutionära rörelserna (1831) och ställde sig på kardinalerna Bernettis och Albanis råd i spetsen för reaktionen. Kyrkostatens rent politiska intressen voro för G. af mindre vigt än de hierarkisk-katolska, men genom sina ultra-hierarkiska anspråk råkade han i tvist med flere makter. Om hans trångbröstade uppfattning bära de båda bullor (1831 och 1832) vittne, i hvilka han förklarade samvetsfriheten för vansinne och vetenskapernas framsteg för orsaken till fromhetens undergång. Ett visst intresse för vetenskap och konst visade han dock genom att understödja ultrakatolska lärdes forskningar, göra vatikanska biblioteket tillgängligt, fulborda Peterskyrkan, öka museerna m. m. G. dog d. 1 Juni 1846 vid 81 års ålder. V. K-r.