Grekiska kyrkan l., såsom hennes bekännare sjelfva kalla henne, Ortodoxa kyrkan, omfattar den del af kristenheten, som i lära, kyrkoförfattning och kyrkobruk rättar sig efter de sju första ekumeniska koncilierna samt förkastar de af den vesterländska (romersk-katolska) kyrkan sedermera antagna förändringarna, framför allt påfvens öfverhöghet. Ehuru den romerske biskopen flere gånger påkallades såsom skiljedomare i lärostrider inom österlandets kyrka och gaf utslaget i vigtiga frågor, kunde han dock aldrig inom denna kyrka vinna samma myndighet som inom den vesterländska, ty han hade alltför mäktiga medtäflare i den österländska kyrkans patriarker. Då sedermera bland desse patriarkerna i Alexandria, Antiokia och Jerusalem förlorat sin betydelse -- sedan efter den arabiska eröfringen flertalet af deras kyrkoprovinsers befolkningar affallit till islam --, utkämpades striden mellan patriarkerna i Rom och i Konstantinopel. Då den bysantinske kejsarens myndighet i Rom upphörde och den frankiske konungen erkändes såsom denna stads och den romerska kyrkans skyddsherre samt slutligen såsom vestromersk kejsare (800), förbereddes schismen, och det inflytande påfven dittills utöfvat äfven inom den österländska kyrkan gled honom allt mera ur händerna. Men patriarken i Konstantinopel fick ingalunda derför inom denna kyrka samma ställning som påfven inom den vesterländska, emedan hans auktoritet inskränktes genom det kejserliga hofvets närhet. I dogmatiskt hänseende fick söndringen mellan de båda afdelningarna af den allmänna kyrkan
sitt förnämsta uttryck i vesterländska kyrkans lära att den Helige ande utgår äfven af Sonen (se Filioque). Närmaste anledningen till brytningen gafs af en tvist mellan påfven Nikolaus I och patriarken i Konstantinopel, Fotios. Den senare förklarade i en rundskrifvelse alla sådana den romerska kyrkans bruk, hvilka afveko från den österländskas, för kätterier och hennes lära om den Helige andes utgående af Sonen för synd mot den Helige ande. Ett af Fotios till Konstantinopel sammankalladt kyrkomöte bannlyste Nikolaus I och förklarade honom afsatt (867). Men ännu förgingo två århundraden, innan det svaga föreningsbandet helt och hållet afslets. Detta skedde 1053, då patriarken i Konstantinopel, Mikael Caerularius, på det våldsammaste sätt angrep den romerska kyrkan för hennes bruk af osyradt bröd i nattvarden, hvilket bruk betecknades såsom ett judiskt kätteri. Påfven sände tvänne legater till Konstantinopel för att begära upprättelse. Då denna vägrades, nedlade de en bannlysningsbulla på Sofiakyrkans högaltare, skuddade stoftet af sina fötter och lemnade Konstantinopel (d. 16 Juli 1054). Från denna stund var det slut med gemenskapen mellan de båda kyrkorna. Unionsförsök, som gjordes under kejsar Mikael Palaeologus (1274) och kejsar Johannes Palaeologus (1439; se Florens, sp. 1480) misslyckades. Efter Konstantinopels eröfring af turkarna (1453) underkastade sig dock de grekiska kristne i Polen och Ungern, de s. k. unerade grekerna, påfvens öfverhöghet mot vilkor att presternas äktenskap och nattvardens utdelande under båda formerna medgåfvos. Försöken till en förening mellan den grekiska kyrkan och den protestantiska i 16:de och 17:de årh. ledde icke till något resultat. -- Ända till Muhammeds uppträdande (början af 600-talet) omfattade grekiska kyrkan Balkanhalföns, Arkipelagens, Mindre Asiens, Syriens (med Palestinas) och Egyptens innevånare jämte en mängd kristna församlingar i Arabien, Mesopotamien och Persien. Men efter de asiatiska provinsernas (utom större delen af Mindre Asien) eröfring af araberna (600- och 700-talet) afföll flertalet af deras innevånare till islam, hvadan antalet af grekiska kyrkans medlemmar derstädes nedgick till ett fåtal. Äfven en del af Balkanhalföns befolkning öfvergick efter den turkiska eröfringen till islam. Deremot utvidgades i Europa grekiska kyrkans omfång genom flere slaviska folks, i synnerhet ryssarnas (efter 988), anslutning till henne. Den grekisk-ryska kyrkan (se d. o.) stod sedan 1589 under ledning af en särskild patriark i Moskva, men står sedan 1721 under Heliga synoden i Petersburg. De förändringar, hvilka kejsar Peter I och Heliga synoden införde i liturgien, framkallade raskolnikernas(de "gammaltroendes") sekt. 1642 uppsatte metropoliten Petrus Mogilas den ryska kyrkans trosbekännelse ("ryska katekesen"), hvilken på synoderna i Konstantinopel (1643) och i Jerusalem (1672) antogs såsom gemensam trosbekännelse för den (österländska) ortodoxa kyrkan. Den trosbekännelse, som efter Konstantinopels eröfring (1453) öfverlemnades af dess patriark Gennadius till sultan Muhammed II, har också vunnit stort anseende inom denna kyrka. -- Patriarken af Konstantinopel presiderar i den Heliga synoden i denna stad. Synoden består af samtliga de grekiske patriarkerna inom turkiska riket, ett antal metropoliter (ärkebiskopar) och tolf lekmän. Den utöfvar andlig domsrätt öfver kyrkans medlemmar. De grekiska patriarkernas i Österrike-Ungern beroende af patriarken i Konstantinopel är blott nominelt. Efter grundläggandet af konungariket Grekland skildes detta lands kyrka från beroendet af nämnde patriark och ställdes under en särskild synod 1833. 1850 måste patriarken i Konstantinopel erkänna hennes oberoende. Sedan 1870 har Bulgariens kyrka haft en egen patriark. Den österländska ortodoxa kyrkan erkänner, likasom den romersk-katolska, bibeln och traditionen såsom troslärans källor. Till traditionen räknas alla sådana läror, som af apostlarna muntligt öfverlemnats till den äldsta kyrkans lärare och sedermera formulerats af kyrkofäderna samt af de sju första ekumeniska mötena. Från den romerska kyrkan skiljer sig den grekiska genom dogmen om den Helige andes utgående blott af Fadern, genom förkastandet af de augustinska lärorna om synden och nåden samt af de flesta inom den romerska kyrkan sedan medeltiden uppkomna lärorna. Likasom den romerska antager hon sju sakrament. Dopet förrättas genom neddoppning. Nattvarden utdelas till både prester och lekmän under båda formerna, och nattvardsvinet blandas med vatten. Lärorna om transsubstantiationen och mässoffret antagas, men hostian tillbedes icke. Alla prester, med undantag af biskoparna, få gifta sig, men blott en gång och då med en jungfru, ej med en enka. Ej blott döende, utan äfven sjuke smörjas med den heliga oljan. Inga skurna eller gjutna, utan blott målade eller med ädla stenar inlagda bilder tålas i kyrkorna. (Den ryska kyrkan gör härvidlag ett undantag.) Fastorna iakttagas vida strängare än inom den romerska kyrkan. Under dem få endast frukt, grönsaker, bröd och fisk ätas. Fyra stora årliga fastor hållas: 1. 40-dagars-fastan före påsk; 2. tiden från pingst till Petrus' och Paulus' dag (d. 29 Juni); 3. Guds-moders-fastan (från d. 1 till d. 15 Aug.); 4. aposteln Filippus' fasta (från d. 15 Nov. till jul). Dessutom iakttagas såsom fastedagar dagarna för Johannes Döparens halshuggning och för korsupphöjelsen samt onsdagen och fredagen i hvarje vecka. Vid gudstjensterna förekommer sällan predikan. I Turkiet och Grekland predikar endast det högre presterskapet. Inom hvarje församling utföres kyrkosången af en särskild chör. Instrumentalmusik förekommer ej i kyrkan. I liturgien är mässan hufvudsaken. Den hålles söndagar och helgdagar före solens uppgång. För öfrigt består gudstjensten i uppläsandet af bibeltexter, böner och helgonlegender samt af trosbekännelsen, som börjas af presten, hvarefter församlingen instämmer. Man står under gudstjensten. Endast i pingsten knäböjer man. Vid bedjandet vänder man sig åt öster. De olika folk, som tillhöra denna kyrka, använda hvart och ett sitt nationalspråk vid gudstjensten. (Inom ryska kyrkan brukas det fornslaviska språket.)
Klostren stå till större delen under den helige Basilius' stränga regel. Abboten kallas higumenos, abbedissan higumene. Abboten för ett kloster, som har flere andra kloster under sig, kallas arkimandrit och har samma rang som en biskop. Det lägre presterskapet består af liturger (föreläsare, sångare), hypodiakoner (underdiakoner) och diakoner samt prester: poper och protopoper. Längre kunna de lägre presterna ej komma. Biskoparna tagas från klostren, metropoliter och patriarker bland biskoparna; grekiska kyrkan är strängt konservativ i läror och bruk. Presterskapets bildningsgrad är i allmänhet ej hög. Några ryska kloster äro ännu säten för en tämligen död lärdom, som blott utmärker sig genom samlareflit. A. F. Å.