Hamilkar, namn på flere kartaginenser. Namnkunnigast af dem är H. Barkas l. Barak (blixten), fader till den store Hannibal. När det första puniska kriget (264--241) hade rasat i sjutton år, återstod för kartaginenserna blott en obetydlig del af Sicilien. Då sändes H. (247 f. Kr.) dit. Föga understödd från hemmet, förstod han genom sin personliga öfverlägsenhet att bibehålla sin ställning och med
framgång kämpa mot romarna. Han besatte först berget Eirkte (nu Monte Pellegrino vid Palermo) och sedan Eryx. Från dessa fasta punkter förde han med stor skicklighet det lilla kriget och fäste småningom trupperna vid sig. Hans kapare ströfvade kring haf och kuster, och sjelf underhöll han sjöförbindelse med Kartago. Slutligen blef dock Kartago, efter nederlaget vid de Egatiska öarna, tvunget att sluta fred. -- Efter återkomsten till Kartago fick H. en svår uppgift att lösa. Ett fruktansvärdt uppror utbröt nämligen bland legokrigarna, hvilka ryckte libyerna med sig och hotade Kartago med undergång, till dess slutligen H. med stor skicklighet, slughet och kraft kufvade de affälliga. Derefter vände han sina tankar åt annat håll. Det var uppenbart för de klarsynta, att den senaste freden med Rom blott var en vapenhvila och Kartagos fall endast en tidsfråga, om man ej i tid rustade sig till att å nyo upptaga striden med Rom. I staden funnos två partier, krigspartiet och fredspartiet. I spetsen för det förra stod H. Fredspartiet hade sitt stöd hos de styrande myndigheterna. För att försvaga deras inflytande lagade H., att han blef utnämnd till öfverbefälhafvare i Afrika för obestämd tid, fritagen från styrelsens uppsigt och ställd omedelbart under folkförsamlingen. Nu utförde han sin plan att skaffa Kartago nya krafter. I denna afsigt öfvergick han till Spanien, begagnade der med sin vanliga skicklighet splittringen mellan stammarna och eröfrade en stor del af landet. År 228 föll han i en drabbning. H. hade ej nöjt sig med att underkufva folken, utan med verklig statsmannaklokhet sökt att gifva fasthet och stadga åt Kartagos välde genom en ändamålsenlig organisation af det eröfrade landet. Också uträttade han der så stora ting att efter åtskilliga tiotal af år den bekante Cato kunde säga, att ingen konung var värd att nämnas vid sidan af H. R. Tdh.