Hand

Hand (Lat. manus), anat., öfre lemmens platta, ytterst i fem fingrar delade perifera ände. Denna skifva är tjockast mot underarmens gräns, tunnast utåt; hennes ena yta, ryggen (dorsum), är något kullrig; den andra, flätan (vola), har en urgröpning, hvilken genom lämplig ställning af delarna kan fördjupas till en slef ("Diogenes' pokal"). Från denna grop leder upp mot underarmen en ränna, hvilken bildas genom framträdande under huden af de små särskilda muskler, som röra tumme och lillfinger. Handens smala öfvergång till underarmen, handlofven, innehåller 2 tvärställda rader knöliga småben, 4 i hvarje rad, fast, men något rörligt förenade med hvarandra. Genom handleden förenas handen med underarmen, rörlig i två korsande riktningar: dorsalt och volart, samt åt kanterna, minst åt tumkanten. Utom de nämnda benen innehåller handen 19 andra, således tillsammans 27, hvilka röras af 40 muskler. Handens rörlighet är således mycket stor, och genom sin plats på änden af den långa och äfven ganska rörliga lemmen, kan handen såväl långt aflägsnas från kroppen, som äfven nå och undersöka hvarje punkt af kroppsytan, ehuru mera ofullständigt vissa delar af ryggen. Genom det stora omfånget för handens anbringande, den kraft och precision, hvarmed dess och armens talrika muskler kunna arbeta, finessen i fingrarnas rörelser, möjligheten att ställa tummen mot hvilken som hälst af de andra fingrarna samt den skarpa känselförmågan i handens hud, synnerligen å volarsidan af fingerspetsarna, är det, som detta utomordentligt fullkomliga instrument, handen, "gör den svaga menniskan till verldsherskare, i det han utför tankarna" (Hyrtl). G. v. D.