Handske (T. handschuh), en beklädnadspersedel af skinn till betäckning ej blott af handen och, någon gång, en del af armen, utan ock af hvarje finger särskildt. I de skandinaviska språken betecknar ordet handske endast en handbetäckning af skinn, under det att en sådan af annat material -- silke, linne, bomull eller ylle -- kallas vante; i andra språk åter har handbetäckningen, oafsedt det material, hvaraf den tillverkats, ett och samma namn. Tillverkningen af handskar är föremål för en särskild näring, handskmakeriet, som icke blott har stort omfång, utan äfven vunnit stor teknisk utbildning, hvarjämte beredningen af de finaste handskskinn hör till läderfabrikationens största segrar och hemligheter. Man skiljer mellan två hufvudslag af handskar: sämskskinn s- och glacél. glansskinnshandskar. De förra tillverkas af sämskadt elg-, hjort-, kalf-, får- eller getskinn och kunna flere gånger tvättas, utan att förlora sin färg, de senare hufvudsakligen af getskinn (de finaste af killingskinn, de mindre fina af lamskinn, de sämsta af vanligt hvitgarfvadt fårskinn). Skinnen beredas genom samma medel, som användas vid hvitgarfning, och färgningen sker till en del genom särskilda för detta ändamål afsedda färgerier. Glacéhandskarnas fina glans är ej en följd af någon särskild bearbetning, utan beror på skinnets och garfningens beskaffenhet. -- Bruket af handskar är urgammalt. Perserna buro sådana till skydd mot kölden, hvaremot grekerna brukade dem vid åtskilligt arbete, särskildt trädgårdsarbete, för att icke göra händerna illa, samt vid måltiderna, för att icke bränna fingrarna, som ännu gjorde tjenst för gaffel. Både hos greker och romare ansågs bruket af handskar såsom tecken till veklighet, men blef hos de senare med den asiatiska lyxens inbrytande mycket allmänt. Hos germanerna voro handskar eller vantar vanliga redan i 8:de och 9:de årh., och konungar, adelsmän och prelater buro sådana, utsirade med broderier eller besatta med klenoder. Riddarnas handskar voro af läder och räckte upp ett stycke på armen samt voro ofta på yttersidorna försedda med jernfjäll. Inom riddareståndet var handskens kastande ett utmaningstecken, och derifrån härleder sig talesättet "kasta handsken åt någon", i betydelsen inleda tvist. En lemning af detta ridderliga bruk, hvilken ännu för ett par årtionden sedan existerade i Sverige, var att på en bal kavaljeren markerade sin plats i anglaisen genom nedläggandet af sin handske, hvars rubbande upptogs såsom en förolämpning. Först i 13:de årh. började till fruntimmersdrägten höra linnevantar, som räckte till armbågen, och detta mode fortlefde i Sverige ända in på de första årtiondena af detta sekel, då damerna på baler nyttjade vantar af primalärft, mycket hårdt manglade, för att glansen måtte blifva högre. Liksom det under riddaretiden innebar en stor utmärkelse att en dam skänkte en kavaljer sin handske, så hafva i vissa landsbygder i Sverige ända in i senare tider handskar eller vantar, ofta konstrikt utsydda, utgjort en väsentlig del af de vid trolofningen fästehjonen emellan brukliga gåfvor. Äfven vid några andra tillfällen,
t. ex. vid begrafningar, hafva handskar varit vanliga skänker åt några vissa befattningshafvande. A. F.