Hjernhinnor

Hjernhinnor (Lat. meninges), anat. Hjernan och ryggmärgen äro i hjernskålen och ryggradskanalen omslutna af trenne sammanhängande hinnor, hvilka i ordning utifrån inåt äro hårda hinnan (dura mater), spindelväfshinnan (arachnoidea) och mjuka hinnan (pia mater). Den hårda hinnan är af dem den starkaste och utgör en sluten säck, som med sin ojämna yttre yta är fäst vid de omgifvande benhålornas väggar samt med sin inre glatta och speglande yta vetter emot spindelväfshinnan. I skallen utgör hårda hinnan tillika benhinnan för skallens ben. I de stora klyftorna mellan hjernans olika delar sänder denna hinna trenne veck, hvilka afskilja dem från hvarandra, nämligen stora hjernans lie (falx cerebri), som åtskiljer stora hjernans bägge halfklot, lilla hjernans lie (falx cerebelli), som fortsätter den förra, samt lilla hjernans tak (tectorium cerebelli), hvilket takformigt är utspändt i vågrät riktning mellan stora och lilla hjernan. -- Spindelväfshinnan är en ytterst tunn, genomskinlig hinna, som består af nätformigt förenade bindväfssträngar, på sin yttre yta är glatt och med sin inre genom en mängd fina strängar är förenad med den mjuka hjernhinnan. Denna förening är ganska intim vid hjernans upphöjningar; öfver hjernans fördjupningar spänner sig spindelväfshinnan, utan att tränga ner i dem. -- Den mjuka hjernhinnan, i hvilken de för hjernan bestämda blodkärlen förgrena sig, är en mycket tunn och fin hinna, som noggrant åtföljer hjernans alla veck samt till hjernans inre genom en stor öppning under hjernbjelken och en lucka mellan lilla hjernan och förlängda märgen inskickar veck (telae chorioideae), som förse hjernans inre med blod. Det rum, som inneslutes af spindelväfshinnan och den mjuka hinnan, sträcker sig längs hela hjernan och ryggmärgen samt står genom särskilda öppningar i förening med hjernkamrarna. De nerver, som utgå från centrala nervsystemet, åtföljas under hela sitt förlopp af skidor, som utgöra endast omedelbara fortsättningar af hjern- och ryggmärgshinnorna. R. T-dt.