Hjertat (Lat. cor), anat. och fysiol., kallas den del af blodomloppsapparaten, som genom sin rytmiska verksamhet drifver blodet omkring i kroppen. I sin enklaste form företer det sig endast såsom en med starkare eller svagare muskulatur försedd afdelning af blodkärlssystemet, vare sig att detta står i öppen förbindelse med kroppens håligheter eller att det bildar ett från dem fullt afgränsadt rörnät. Först hos ryggradsdjuren uppnår hjertat en rikare utveckling. Det lägsta ryggradsdjuret, Amphioxus, eger intet särskildt hjerta, utan endast rytmiskt sig sammandragande kärl. Hos fiskarna och amfibiernas larver är hjertat deladt i tvänne rum, ett förmak (Lat. atrium) och en kammare (Lat. ventriculus). Den senare drifver blodet till gälarna, hvarest det upptager syre från den i vattnet upplösta luften; från gälarna föres blodet vidare genom aorta (se d. o.) kring kroppen och återkommer sedan till förmaket. Amfibierna hafva två från hvarandra skilda förmak, hvilka inmynna i en enda gemensam kammare. Från denna utgår endast ett blodkärl, hvilket afgifver grenar såväl till lungorna som till kroppens öfriga delar. Från lungorna föres blodet till venstra hjertförmaket, från den öfriga kroppen till det högra. Reptiliernas hjerta är bygdt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med amfibiernas; från dess af en rudimentär skiljevägg afdelade kammare utgå tvänne kärl, det ena till lungorna, det andra till den öfriga delen af kroppen. Hos krokodilerna är skiljeväggen mellan kamrarna fullt utbildad. Hos alla högre ryggradsdjur (däggdjur, foglar) består hjertat af tvänne, helt och hållet från hvarandra skilda hälfter, af hvilka hvardera eger ett förmak och en kammare. Olikheten i hjertats byggnad hos ryggradsdjurens olika klasser är af stor betydelse för deras lifsförrättningar. Hos amfibier och reptilier blandas i hjertat det blod, som i dessa djurs andningsapparat upptagit syre, tillsammans med det, som från alla kroppens öfriga delar återkommer till hjertat. Det blod, som af hjertkammaren drifves omkring i kroppen, blir derför jämförelsevis syrefattigt, under det att hos foglar och däggdjur ett från lungorna återkommet och med syre rikt belastadt blod af venstra hjertkammaren drifves till kroppens alla delar, medan det syrefattiga venösa blodet återvänder till högra hjerthalfvan och af högra kammaren drifves till lungorna för att upptaga syre. Hos fiskarna förekommer i hjertat endast venöst blod, som till detsamma återkommit från kroppens alla delar; först sedan det lemnat hjertat, upptager det syre i gälarna och föres vidare kring kroppen.
Hos menniskan är hjertat af tresidig form, till storleken vexlande hos olika individer, större hos män än hos qvinnor. Dess volym motsvarar ungefär individens knutna hand. Det ligger i nedre delen af bröstkorgen, nästan i kroppens midtlinie, men afvikande något åt venster, mellan lungorna; det hvilar på mellangärdet, vänder basen uppåt, bakåt och åt höger, spetsen nedåt, framåt och åt venster samt har högra kanten riktad framåt och nedåt, den venstra bakåt och uppåt. Af dess fyra afdelningar äro förmaken försedda med helt tunna väggar; från hvartdera förmaket utgår en liten utbuktning, hjertörat (auricula). I högra förmaket inmynna öfre och nedre hålvenen (vena cava superior och inferior), i venstra de fyra lungvenerna (venae pulmonales). Från högra kammaren utgår lungpulsådern (arteria pulmonalis); från den venstra stora kroppspulsådern (aorta). Vid öppningarna emellan kamrarna och förmaken äro ställda ventiler, hvilka tillåta blodet att från förmaken tränga till kammaren, men deremot göra ett bestämdt hinder för blodets gång i motsatt riktning. Den högra ventilen består af tre flikar och kallas derför den tredelade valveln (valvula tricuspidalis); den venstra, biskopsmössevalveln (valvula mitralis), har endast tvänne flikar. Ventilernas gång regleras genom muskler, som springa upp från kamrarnas väggar och med sina senor fästa sig vid ventilernas kanter (musculi papillares). Vid mynningen af de från hjertat utgående stora pulsådrorna befinna sig likaledes ventiler, hvilka såväl vid lungarteren som vid aorta utgöras af trenne flikar; dessa hafva på grund af sitt utseende kallats de halfmånformiga valvlerna (valvulae semilunares). De äro anordnade på sådant sätt, att de ej hindra blodets strömning från hjertat till kärlen, men deremot afhålla detsamma från att dit återvända.
Hjertats rörelser ske i följande rytm. Först sammandraga sig samtidigt bägge förmaken och drifva blodet i kamrarna; sedan sammandraga sig, likaledes på en gång, bägge kamrarna, ventilerna emellan förmaken och kamrarna slås ihop, och blodet drifves in i artererna. När sammandragningen slutat, slås de halfmånformiga valvlerna till af det höga blodtrycket och afskära sålunda blodet från hjertat. Derefter förblir hjertat en tid i hvila, innan det på nytt börjar samma följd af rörelser. Hjertats tillstånd af hvila kallas diastole, dess sammandragning systole. En period af en systole med derpå följande diastole utgör ett hjertslag. -- Vid sin sammandragning blifva hjertkamrarna, från att hafva varit slappa, plötsligt styfva; på samma gång lyftes hjertspetsen upp och närmar sig bröstväggen. Detta ger upphof till hjertstöten, hvilken förniinmes tydligast i mellanrummet mellan 5:te och 6:te refbenet, något inåt och nedåt från venstra bröstvårtan. Till sitt antal vexla hjertslagen betydligt hos olika individer och under olika förhållanden. I medeltal kunna de uppskattas till 70 à 80 i minuten; hos pulsådrorna gifva de sig tillkänna i och med pulsen (se d. o.). Den kraft, hvarmed hjertat drifver blodet i kärlen, är högst betydlig. Emedan högra kammaren behöfver drifva blodet endast den korta vägen genom
lungorna till venstra förmaket, under det att den venstra måste drifva det genom hela kroppen, är äfven den spänning, som kamrarna gifva åt blodet, högst olika. Enligt Goltz och Gaule utgör hos hundar vid kamrarnas sammandragning blodtrycket i högra kammaren i medeltal 52 mm. qvicksilfver och i den venstra 130 mm. Under kamrarnas sammandragning och vidare under hjertats diastole fyllas småningom förmaken med blod. Dervid är af stor betydelse den sugning, som bröstkorgen, på grund af det der rådande negativa trycket, utöfvar på blodet i de stora venerna, hvilket utom bröstkorgen ju är utsatt för det atmosferiska trycket. Deremot utöfvar hjertat icke sjelf någon sugning under sin diastole.
Läran om hjertats nerver hör till fysiologiens svåraste punkter, trots de mångfaldiga undersökningar, som under de senaste 40 åren egnats åt densamma. Till hjertat föras nerver både från det cerebrospinala och det sympatiska nervsystemet; dessutom eger hjertat i sin massa en mängd ganglieceller, hvilka åstadkomma rytmiska sammandragningar hos hjertat, äfven om det helt och hållet utskurits från kroppen. Bröderna E. H. och E. Weber upptäckte 1845 hos hjertat det märkvärdiga, hittills fullkomligt oförklarade sakförhållandet att retning af en i hjertats muskler sig förgrenande nerv icke framkallar rörelse i detsamma, utan tvärtom bringar det till stillastående. Dessa nervtrådar ledas till hjertat i stammen af lungmagnerven (jfr Hämmande nerver). Jfr Hjertljud, Hjertsjukdomar, Hjertsprång. R. T-dt.