Horisont (af Grek. horizon, eg. begränsande) är antingen skenbar, d. v. s. en gränslinie mellan himlahvalfvet och jord- eller hafsytan (synrand, himlarand), eller sann, d. v. s. en afskärning mellan himlahvalfvet och ett horisontalplan (se d. o.), gående genom iakttagarens ståndpunkt. Då den sanna horisonten ej refererar sig till någon särskild himlakropp och derför måste vara oberoende af hvarje stjernås af stånd, så tänkes här himlahvalfvet hafva oändlig utsträckning (jfr Himmel) och jorden i jämförelse med detsamma oändligt liten, i hvilket fall ett plan, som går horisontalt genom iakttagarens ståndpunkt på jordytan, anses sammanfalla med ett med detsamma parallelt genom genom jordens medelpunkt gående. Den sanna horisonten definieras derför äfven: ett genom jordens medelpunkt gående plan, som är för iakttagaren horisontalt, d. v. s. vinkelrätt mot tyngdkraftens riktning (jfr Parallax). Den sanna horisonten är en storcirkel på himlahvalfvet och delar derför detta i två lika stora delar, af hvilka den ena är "öfver" horisonten (för oss synlig) och den andra "under" (för oss osynlig). Om iakttagarens öga befinner sig i hafsytans plan, sammanfaller den skenbara horisonten med den sanna; men på en ståndpunkt
öfver hafvets yta måste den förra synas något nedtryckt under den senare, eller, med andra ord, en rät linie, dragen till den skenbara hafshorisonten, går under den horisontala (mot lodlinien vinkelräta) linien och bildar med honom en vinkel, kallad horisontens depression (se d. o.). På sjön begagnar man sig nästan uteslutande af hafshorisonten för bestämmandet af himlakroppars höjd, men vid instrumenten i de fasta observatorierna är man genom vattpasset oberoende af densamma. Någon gång begagna sig likväl astronomerna af qvicksilfverhorisonten (se Artificiel horisont). E. J. G. E.