Sida 753
Hoppbaggar ...
Horder, Ivar Vidfamnes fosterfader. Se Hörd.
Hordeum. Se Korn.
Horeb, berg på Sinaihalfön, på hvilket Moses utgaf lagen. Jfr Sinai.
Horerna (Grek. Horai, Lat. Horae), Grek. mytol., årstidernas gudinnor och i allmänhet representanter för den lagbundna, periodiska vexlingen inom naturens riken. Homeros, som ej närmare angifver deras namn eller antal, betecknar dem såsom Zevs' och Heras tjenarinnor samt såsom väktarinnor vid Olympens molnport, hvilken de ömsom öppna och tillsluta. Hos Hesiodos sägas de vara döttrar af Zevs och Themis, rättvisans gudinna. De äro till antalet tre och heta Eunomia (lagenlighet), Dike (rättrådighet) och Eirene (fred), hvilka namn tydligt tillkännagifva, att man börjat hos dem inlägga betydelsen af sedliga, inom det menskliga lifvet verkande makter. Hufvudsakligen äro de dock äfven under de följande tiderna välvilliga och välsignelsebringande naturmakter. Vanligen framställas de såsom tre eller fyra. Stundom äro de individualiserade till motsvarighet mot de olika årstiderna, men stundom beteckna de dygnets vexlande tider (jfr det latinska ordet horae, timmar). I Athen dyrkade man af ålder blott två hörer, Thallo, den blomstrande, och Karpo, den fruktbringande. Den grekiska Chloris och den romerska Flora äro med horerna närbeslägtade gudomsväsenden. Den grekiska konsten afbildade vanligen horerna såsom dansande unga flickor, med attribut af blommor, frukter o. s. v. A. M. A.
Horgen, by i schweiziska Kantonen Zürich, vid södra stranden af Zürich-sjön och vid jernvägen mellan Zürich och Glarus. 5,268 innev. (1880). En af hufvudorterna för kantonens sidenindustri och vinodling samt vigtig ångbåts- och jernvägsstation.
Horisont (af Grek. horizon, eg. begränsande) är antingen skenbar, d. v. s. en gränslinie mellan himlahvalfvet och jord- eller hafsytan (synrand, himlarand), eller sann, d. v. s. en afskärning mellan himlahvalfvet och ett horisontalplan (se d. o.), gående genom iakttagarens ståndpunkt. Då den sanna horisonten ej refererar sig till någon särskild himlakropp och derför måste vara oberoende af hvarje stjernås af stånd, så tänkes här himlahvalfvet hafva oändlig utsträckning (jfr Himmel) och jorden i jämförelse med detsamma oändligt liten, i hvilket fall ett plan, som går horisontalt genom iakttagarens ståndpunkt på jordytan, anses sammanfalla med ett med detsamma parallelt genom genom jordens medelpunkt gående. Den sanna horisonten definieras derför äfven: ett genom jordens medelpunkt gående plan, som är för iakttagaren horisontalt, d. v. s. vinkelrätt mot tyngdkraftens riktning (jfr Parallax). Den sanna horisonten är en storcirkel på himlahvalfvet och delar derför detta i två lika stora delar, af hvilka den ena är "öfver" horisonten (för oss synlig) och den andra "under" (för oss osynlig). Om iakttagarens öga befinner sig i hafsytans plan, sammanfaller den skenbara horisonten med den sanna; men på en ståndpunkt
öfver hafvets yta måste den förra synas något nedtryckt under den senare, eller, med andra ord, en rät linie, dragen till den skenbara hafshorisonten, går under den horisontala (mot lodlinien vinkelräta) linien och bildar med honom en vinkel, kallad horisontens depression (se d. o.). På sjön begagnar man sig nästan uteslutande af hafshorisonten för bestämmandet af himlakroppars höjd, men vid instrumenten i de fasta observatorierna är man genom vattpasset oberoende af densamma. Någon gång begagna sig likväl astronomerna af qvicksilfverhorisonten (se Artificiel horisont). E. J. G. E.
Horisontal (se Horisont). 1. H. l. horisontel, parallel med eller sammanfallande med jordytans plan, vinkelrät mot lodlinien, vågrät. Motsats: vertikal. -- Ett föremål säges hafva horisontalt läge, om dess längdriktning är horisontal. -- 2. Horisontal l. kurva kallas inom topografien skärningslinien (a' b' c' d' etc.) emellan markens yta och ett af de vågräta
plan (ab, cd etc.), af hvilka man tänker sig ett berg eller en jordhöjd indelad för att kunna på kartplanet gifva en noggrann bild af dem. Afståndet mellan dessa horisontalers plan bestämmes på grund af kartans skala. Är lodräta afståndet dem emellan öfverallt lika stort, kallas detta horisontaleqvidistans eller, oftare, eqvidistans. H. W. W.
Horisontalafstånd kallas projektionen i ett horisontalplan af verkliga afståndet mellan två punkter. H. W. W.
Horisontaleqvidistans. Se Horisontal 2.
Horisontal-linie, en linie, som ligger i eller är parallel med jordytans plan. G. E.
Horisontal-längdmätning. Se Geodesi.
Horisontalmätning. Se Geodesi.
Horisontalparallax, astron. Se Parallax.
Horisontalplan (se Horisont), ett plan, som är vinkelrätt mot tyngdkraftens riktning och parallelt med eller också sammanfaller med jordytans plan. Inom deskriptiva geometrien är horisontalplanet ett af de båda hufvudsakliga projektionsplanen. Inom astronomien kan man, på samma sätt som i fråga om horisont, skilja mellan tvänne horisontalplan, af hvilka det ena (det skenbara) tangerar jordytan i observationspunkten, det andra (det sanna) går parallelt dermed genom jordens medelpunkt. I horisontalplanet mätas en himlakropps azimut (se d. o.) och amplitud (se d. o.). G. E.
Horisontalprojektion. 1. Matem., inom deskriptiva geometrien projektionen af en linie eller yta i horisontalplanet. Jfr Projektion. -- 2. Topogr. Projektion af ett i
Källa: Project Runeberg ·
