Sida 754
Hoppbaggar ...
horisontalplanet befintligt föremål erhålles på det sätt att från alla punkter på kroppen, som äro bestämmande för dess form, nedfällas linier, vinkelräta mot horisontala planet. 1. G. E. 2. H. W. W.
Horisontalt batteri, befästningsk., en ursprungligen tysk, oegentlig benämning på ett batteri, i hvilket kanonerna stå på den naturliga marken (bauhorizont), således hvarken i en nedskärning eller på en kanonbank. Numera kallas i Sverige ett sådant batteri markbatteri. O. A. B.
Horisontalvinkelmätning. Se Geodesi.
Horisontel. Se Horisontal 1.
Horitz (Tsjech. Horic, uttal.: hårsits), stad i norra Böhmen, n. v. om Königgrätz. 6,017 innev. (1880). Linne- och yllemanufakturer.
Horjah-upproret, ett uppror i Siebenbürgen 1784--85, uppkalladt efter en siebenbürgsk valak, Horjah, som gjorde ett dumdristigt försök att svinga sig upp till konung af Valakiet. Då valakerna med anledning af en utfärdad konskriptionslag, genom hvilken, efter deras tro, bl. a. deras dagsverksskyldighet till de magyariske jordegarna aflyftes, vägrade godsegarna sin tjenst, inbillade H. dem, att han af kejsar Josef II erhållit fullmakt att döda de jordegande magyarerna. Ett fruktansvärdt uppror utbröt, under hvilket en mängd byar och adelsslott förstördes samt flere tusen menniskor omkommo. Sedan H., "Daciens konung", blifvit tillfångatagen och afrättad, 1785, kufvades upproret snart.
Horla, socken i Elfsborgs län, Kullings härad. Arealen 2,135 har. 625 innev. (1881). Annex till Hol, Skara stift, Kullings eller Gäsene kontrakt.
Hormayr, Joseph von, friherre, österrikisk ämbetsman och historiker, f. 1782, d. 1848, blef 1803 hofsekreterare och direktör för geheime hof-, statsoch hus-arkivet i Wien, biträdde 1809 A. Hofer vid organiserandet af upproret i Tyrolen mot bajrarna och fransmännen samt ledde i egenskap af hofkommissarie detta lands civilförvaltning till stilleståndet i Znaim (s. å). 1828 lemnade H. Österrike för att slippa ifrån all beröring med furst Metternich, som han kallade den "folkförderfvande egoisten", och gick i bajersk tjenst. Han var bajersk ministerresident först i Hannover och 1839--46 hos hansestäderna. 1847 utnämndes han till riksarkivarie. I de flesta af sina skrifter behandlar H. Österrikes och Tyrolens historia. Bland hans arbeten märkas: Kritisch-diplomatische beiträge zur geschichte Tirols im mittelalter (1802--03; ny uppl. 1805), Österreichischer Plutarch, oder leben und bildnisse aller regenten des österreichischen kaiserstaats (1807--20), Taschenbuch für vaterländische geschichte (1810--48), Allgemeine geschichte der neuesten zeit, vom tode Friedrichs des grossen bis zum zweiten Pariser frieden (1817--19; 2:dra uppl. 1831) och Wien, seine geschichte und seine denkwürdigkeiten (1823--25).
Hormisdas, romersk biskop 514--23, motsatte sig den östromerske kejsaren Anastasius' försök att återställa enheten mellan den öster- och vesterländska kyrkan.
Horn (Lat. cornu), zool., förekomma, mestadels parvis, dock stundom ett eller flere till antalet, hos
boskapsdjuren (Pecora) och noshörningar (Rhinocerotidae) samt tjena dem som vapen; honorna sakna ej sällan horn eller hafva dem något annorlunda bildade och smärre. Man skiljer mellan benhorn, som äro massiva, bestå af benämne och nästan alltid årligen affalla, samt slidhorn, som nästan alltid qvarsitta samt äro trattformigt ihåliga; båda slagen äro fästa på utskott från pannbenen, noshörningarnas deremot på nosen. Vid slidhornens bildning öfverdraga dessa benutskott sig med en hårlös, hornartad betäckning, under hvilken ett nytt lager årligen utvecklas, hvarigenom de äldre lagren höjas, och hornet således växer till i längd och tjocklek. Om benhornens beskaffenhet och utveckling se Hjortdjur. Såväl i histologiskt som i kemiskt hänseende öfverensstämmer hornmassans sammansättning med öfverhudens; hon består nämligen af celler, som äro förenade genom en intercellularsubstans och ej utbilda sig vidare, utan förtorka, samt är af enahanda art med det ämne, hvaraf djurhår, naglar, klor, hofvar, sköldpaddskal och fogelfjädrar bestå. -- Horn uppmjukas vid värme och löses nästan helt och hållet af kali. Hornmassan kan förarbetas till en mängd olika föremål, såsom kammar, blåsinstrument, knappar, dosor. Af hornaffall o. d. beredes blodlutsalt, gelé, djurkol m. m. C. R. S.
Horn (Ital. corno, Fr. cor), musikt., urgammalt tonverktyg, befintligt hos alla kulturfolk och förfärdigadt af horn, ben, elfenben eller metall. Urbilden för detta instrument är det urhålkade djurhornet, som ock skänkt detsamma både dess namn och dess koniska rörform. Genom denna form skiljes det i allmänhet från trumpetslägtet, med trängre, cylindriskt rör, ehuruväl båda slägtena hos flere äldre folk, såsom kineser och egypter, icke äro strängt begränsade. På Kiviks-monumentet (se d. o.) från bronsåldern finnas afbildade två horn af olika gestalter, det ena liknande den indiska nursing, det andra mera närmande sig de präktiga, svängda bronshorn, som hittats i torfmossar. Under medeltiden nyttjades af de förnäma på jagt och i krig dyrbart snidade elfenbenshorn. En mångsidigare användning fick instrumentet först efter 11:te årh. genom "die fahrenden leut" (kringresande musikanter), hvilket ock ledde till förfärdigande af olika former, såsom zinker, kornetter samt corno di caccia, den närmaste förebilden för vårt valdhorn. Det sistnämnda berättas vara omkr. 1680 uppfunnet i Paris (hvarför det ock ännu kallas franskt horn, till åtskilnad från engelskt horn, se d. o.) samt derifrån af en grefve Spörken öfverfördt till Tyskland. (Dess kretsrunda form finnes emellertid redan i afbildningar från 1500-talet.) Under förra hälften af 18:de årh. kom det in i opera- och kammarmusiken. -- Valdhornet består af ett högst omkr. 5 m. långt, i flere cirklar böjdt, koniskt mässingsrör, som är försedt nedtill med ett vidt klockstycke l. ljudtratt och upptill med ett koniskt munstycke, af mässing eller silfver, samt skiljer sig genom både formen och den vekare klangen från trumpeten. De toner,
Källa: Project Runeberg ·
