Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Iberer

Ämne: Folk och furstar i romersk historia · Romarriket och antikens Rom

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 7 (1884), sp. 388 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Iberer (Grek. Iberes), tvänne forntida folk, det ena i Europa, det andra i Asien. 1. De europeiska ibererna synas hafva varit Pyreneiska halföns urbefolkning (se Hispaner), hvarför denna ock kallades Iberia. Äfven aqvitanerna, i sydvestra Gallien (Frankrike) mellan Pyreneerna och Garonne, voro enligt Caesar en iberisk stam. Ursprungligen innehades äfven Medelhafskusten från Pyreneerna till Rhône af iberiska fylken, som dock med tiden undanträngdes af eller sammansmälte med de norr ifrån framträngande kelterna (gallerna). En antydan om denna blandning ligger i namnet keltiberer. En qvarlefva af ibererna anses baskerna (se d. o.) vara. - Enligt Thukydides skola äfven sikanerna, som på hans tid (5:te årh. f. Kr.) bebodde Siciliens vestra del, hafva varit iberer, som af ligurerna förjagats från trakten af floden Sicanus i "Iberien". Hela denna sägen klingar likväl tämligen fabelaktigt och beror måhända blott på en tillfällig namnlikhet. - 2. De asiatiska ibererna bodde fordom på södra sluttningarna af Kaukasus vid floden Kyros' (Kuras) öfre lopp i det nuv. Georgien. Deras område gränsade i v. till Kolchis, i s. till Armenien, i ö. och n. ö. till Albanien och i n. till Kaukasus. Deras hufvudstad var Harmozika. Deras nationalitet kan ännu icke med säkerhet bestämmas. De försvarade mot perserna sin oafhängighet, kufvades för en kortare tid af Alexander den store och betvungos först vid tiden för det tredje mithridatiska kriget af Pompejus (65 f. Kr.). Under den följande tiden voro de ömsom oafhängiga, ömsom beroende af romarna, af partherna eller af det nypersiska riket. Enligt Strabo bestod hela folket af fyra kaster: 1) konungarnas, ur hvilken en medlem på grund af härkomst och ålder utsågs till folkets öfverhufvud, en annan korades till föreståndare för rättskipningen och befälhafvare öfver hären; 2) presternas; 3) krigarnas och åkerbrukarnas samt 4) de lifegne handtverkarnas. Hvarje slägt bildade ett litet samhälle för sig med egendomsgemenskap och med slägtens äldste (patriark) såsom hufvud. Deras lefnadssätt och religion liknade medernas och armeniernas; den mediska Ormuzdsdyrkan hade vunnit insteg hos dem. Deras historieskrifvare, Moses från Chorene, berättar, att vid kristendomens införande, i början af 4:de årh., Ormuzds afgudabeläte förstördes. Med kristendomen vann den grekiska civilisationen insteg hos dem; men hon gick till största delen förlorad under de efter mongolernas tåg (1200-talet) utbrytande krigen mellan perser och turkar. (Se Georgien.) S. F. H.