Interrogativ

Interrogativ (af Lat. interrogare, tillspörja), språkv., "frågande". Interrogativ- eller frågesatser äro af två slag: direkta, fristående (hufvud-) satser, t. ex. (säg mig) hvem är det?, och indirekta, beroende, objekts- l. subjektsbisatser, t. ex. säg mig hvem det är (objektss.). Den direkta frågan uttryckes kanske vanligast genom satsens ordställning och accentuering (tonvigt, tonhöjd), t. ex. är det N. N.?, det är (alltså) N. N.? I många fall inledes den dock, liksom alltid den indirekta frågan, af ett s. k. "frågeord". Sådana ord äro interrogativa (frågande) pronomina och pronominaladjektiv, t. ex. hvem, hvad, hvilken, hvilket, hurudan, adverb, t. ex. hvar, hvart, hvarmed, huru, när, och partiklar (konjunktioner), t. ex. månne (endast i direkt fråga, till sitt ursprung en verbalform "månde"), om, huruvida (endast i indirekt fråga). Frågande satser förekomma mycket oftare än andra i förkortad (elliptisk) form ("ofullständiga frågesatser"), i det att det ord eller den ordförbindelse, hvarpå hufvudvigten ligger, ensamt får företräda ett fullständigt satsinnehåll, i regeln med anslutning till en föregående sats (utsagd eller tänkt), som lemnar de nödiga supplementen, t. ex. (Han har kommit) Har han? Hvem? N. N.? När? o. s. v. - Jfr Pronomen. O. A. D.