Kemi, den del af naturvetenskapen, som har till uppgift att utforska de olika ämnenas sammansättning, sönderdelning i beståndsdelar och bildningssätt af dessa samt de fenomen och lagar, som dervid ega rum, och de krafter, som dervid äro verksamma. Kemien delas i enlighet härmed i analytisk kemi, innehållande metoderna för kroppars sönderdelning i beståndsdelar eller dessa beståndsdelars upptäckande (qvalitativ analys) samt bestämmande af dessas mängd (qvantitativ analys), och syntetisk, eller läran om föreningars framställande af beståndsdelarna. Med hänsyn till ursprunget af de ämnen, som äro föremål för kemisk forskning, delar man kemien i oorganisk (anorganisk) kemi och organisk. Med afseende på fenomenen vid och lagarna för de kemiska förloppen talar man om allmän kemi, fysikalisk kemi och termokemi, hvilken senare gren af kemien har till speciel uppgift studiet af värmefenomen vid kemiska förlopp. Den del af kemien, som specielt behandlar de ämnen, hvilka förekomma i den lefvande organismen, och de kemiska förlopp, som deri ega rum, kallas fysiologisk kemi. Kemiens läror tillämpade på åkerbruket kallas agrikultur- l. åkerbrukskemi, på bergsbruket metallurgi, på läkemedlens beredning och pröfning farmacevtisk kemi, på mineralogien mineralkemi, på teknologien teknisk kemi l. kemisk teknologi. Metoderna att upptäcka
förfalskningar af varor, gifter i likdelar o. s. v., ämnen, som kunna gifva anledning till brotts upptäckande, o. s. v. benämnas rätts-kemi.
Namnet kemi är af okänd härledning. Det förekommer först i 11:te årh., och man förmodar, att det kommer af det koptiska khems eller chems, fördold (Arab. chema, dölja), hvarigenom kemi skulle blifva liktydigt med svartkonst eller magi (om en annan härledning se Alkemi). Hos de gamla kulturfolken fanns visserligen ett visst mått empirisk kunskap om kemiska förlopp, men deremot icke någon egentlig kemisk vetenskap. Bristen på empiriskt vetande ersattes med filosofiska spekulationer öfver materien. Vigtigast bland dessa är Aristoteles' lära om elementen (se Grundämnen), hvilken i sig innehåller fröet till de sträfvanden, som utmärkte kemien till 16:de årh., den alkemistiska perioden, nämligen att förvandla oädla metaller till guld (se Alkemi). De sträfvanden, som utmärkte denna period, ersattes i början af 1500-talet med uppgiften att bereda läkemedel, som skulle bota kroppens sjukdomar. Denna riktning, som infördes af Paracelsus (d. 1541), utmärker den period, som benämnes den iatrokemiska. Kroppens lifsfunktioner betraktades som kemiska förlopp, hvilka kunde regleras genom kemiska medel. Den iatrokemiska perioden, som har att uppvisa flere betydande forskare, van Helmont, Glauber, Agricola m. fl., efterträddes i midten af 1600-talet af en mera sjelfständig, vetenskaplig kemi, hvars förste målsman var engelsmannen Robert Boyle (d. 1691). Kemiens uppgift blef då utforskandet af kropparnas sammansättning och sönderdelning samt de fenomen och lagar, som dervid ega rum. Under den förra delen af denna period, som benämnes den flogistiska, lade man företrädesvis vigt vid kropparnas qvalitativa förändringar och föga vid de qvantitativa. Särskildt spelade förklaringen af förbränningsfenomenen en vigtig rol. Enligt Stahl berodde förbränningen på bortgåendet af ett särskildt ämne, flogiston (se d. o. och Eld). Under denna period gjorde kemien betydande framsteg och bearbetades af forskare af första rang såsom Black, Priestley samt svenskarna Scheele och Bergman. Den flogistiska teorien störtades emellertid vid slutet af 1700-talet af fransmannen Lavoisier (f. 1743, d. 1794), som först visade betydelsen af vågen för tolkningen af de kemiska fenomenen och genom en riktig förklaring af förbränningen förde den kemiska forskningen på nya banor. Lavoisier kan derför med rätta anses som den nyare kemiens fader. Vid slutet af förra århundradet och början af detta gjordes många och vigtiga upptäckter, som ledde till en allt omfattande teori för förklaringen af de kemiska fenomenen. Till dem höra Wenzels (1777) och sedermera Richters (1789--1802) forskningar öfver den dubbla dekompositionen samt syrors och basers neutralisation, Daltons upptäckt af lagen för de multipla proportionerna (1807), Gay Lussacs öfver förhållandet mellan volymerna hos gaser, som förenas (1805 o. f. Se Eqvivalent), avogadroska lagen (1811), den elektriska sönderdelningen af Nicholson och Carlisle (1800), Davy, Berzelius och Hisinger (1803--1806). Lagen för de multipla proportionerna ledde Dalton till uppställandet af atomteorien (se Atom-vigt) och forskningarna öfver elektrolysen Berzelius (f. 1779, d. 1848) till utbildningen af denna teori till en elektrokemisk teori (se d. o.), som var enväldigt herskande i kemien ända till slutet af Berzelius' lefnad. Genom Liebigs och Wöhlers undersökning af bittermandeloljan och dess derivat (1832) lades grundstenen till den vetenskapliga organiska kemien och till uppfattningen af de organiska ämnena såsom föreningar af sammansatta radikaler. Studiet af de s. k. substitutionsfenomenen (Dumas 1834, m. fl.) ledde till de s. k. kärn- och typteorierna, som uppträdde i strid med den elektrokemiska teorien, hvilken åter af Berzelius erhöll en ny utveckling genom läran om kopplade föreningar (omkr. 1840). Genom läran om fler-basiska syror (Graham 1833, Liebig 1838), Kolbes och Franklands upptäckt af alkoholradikalerna (1848), Williamsons studier öfver eterns bildningssätt (1850) samt Wurtz' upptäckt af ammoniakbaserna (1849) och Gerhardts af syreanhydriderna(1851) grundades en ny teori, Gerhardts typteori, enligt hvilken alla föreningar läto betrakta sig som substitutionsderivat af klorväte, HCl, vatten, H2 O, och ammoniak, H3 N. Läran om fler-atomiga radikaler (Williamson 1851), som kunna ersätta flere atomer väte, ledde till Kekulés lära (1857) om de blandade eller kombinerade typerna, hvilken i grund och botten nära ansluter sig till Berzelius' kopplingsteori, som genom Kolbe erhållit en ny utbildning. Upptäckten af alkoholradikalernas föreningar med metaller (Frankland, 1844--52) och studiet af dessa föreningars mättningsförhållanden förmådde Frankland att (1852) anse dessa organometallföreningar såsom oxider, i hvilka syret blifvit ersatt af alkoholradikaler. Kolbe tillämpade samma lära på de organiska föreningarna, ansåg de organiska syrorna som substitutionsderivat af kolsyran, som derigenom blef en ny typ, CO2, hvarmed också faktiskt kol-atomens fyr-atomighet först visades, om ock denna lära först uttalades af Kekulé 1858. Uppmärksammandet af atomiciteten (se d. o.) och fastställandet af grundämnenas riktiga atomvigter blefvo nu af framstående betydelse; och såväl typteorien som kopplingsteorien har uppgått i läran om atomernas mättningsförmåga, som ligger till grund för den s. k. moderna kemien. Under tiden har man egnat mycken omsorg åt studiet af de termiska fenomenen vid kemiska förlopp (Julius Thomsen, Berthelot), men ännu hafva ej dessa arbeten utöfvat på tolkningen af de kemiska fenomenen det inflytande de i en framtid torde komma att erhålla. För studiet af kemiens historia hänvisas till H. Kopp: "Geschichte der chemie" (1843--47), Hoefer: "Histoire de la chimie" (1867--69), A. Wurtz' inledning till "Dictionnaire de chimie pure et appliquée" (1869) samt Ladenburg: "Entwickelungsgeschichte der chemie in den letzten hundert jahren" (1869). P. T. C.