Sida 299
Kemell ...
af laxtionden, hvilken ännu 1859 utgjorde omkr. 15,000 kr., 1870 nedgått till, efter samma beräkning, 2,300 kr.). Medeltalet af fångsten i hela elfven har under senare år enligt uppgift utgjort endast omkr. 50,000 kg. -- 2. Stad, nära den liknämnda elfvens utlopp, vid Bottniska viken, Uleåborgs län. Fundationsbrefvet är af d. 5 Mars 1869. År 1882 hade K. 359 innev. Stadens flotta uppgick s. å. till 10 fartyg om 397 tons, deribland 3 ångslupar om 15 hästkrafter. Hamnens djup vid ångbåtsbryggan är 2,7, på redden 5 m. År 1882 inklarerades 61 fartyg om 17,107 tons (deraf finska 39 om 8,050 tons) och utklarerades 52 fartyg om 16,586 tons (deraf finska 30 om 7,529 tons). Exporten utgöres nästan uteslutande af trävaror, levererade af Karihaara, Laitakari m. fl. sågar, samt något salt fisk. Värdet deraf utgjorde 1882 815,630 och af importen 670,800 kr. K. bildar ej särskild kyrkoförsamling, utan ingår i landsförsamlingen, och har t. v. ej häller magistrat, utan lyder under landsrätt. -- 3. Socken, som förut omfattat ett mångfaldt större område, har numera reducerats till en areal af knappt 400 qvkm. Befolkningen finsk, 3,661 pers. Utgör med staden K. ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl. -- 4. Härad, bestående af 11 kommuner. Areal 39,268 qvkm., 31,360 innev. -- 5. Domsaga under Vasa hofrätt, delad i 4 tingslag. Areal 31,900 qvkm., 36,765 innev. -- 6. Prosteri af Kuopio stift, innefattar 11 församlingar och har samma område som häradet. -- 7. Lappmark, omfattar socknarna Kittilä, Sodankylä, Enare och Kuolajärvi, af hvilka den sistnämnda dock icke tillhör Lappmarkens, utan Kemi härad. O. I.
Kemi, den del af naturvetenskapen, som har till uppgift att utforska de olika ämnenas sammansättning, sönderdelning i beståndsdelar och bildningssätt af dessa samt de fenomen och lagar, som dervid ega rum, och de krafter, som dervid äro verksamma. Kemien delas i enlighet härmed i analytisk kemi, innehållande metoderna för kroppars sönderdelning i beståndsdelar eller dessa beståndsdelars upptäckande (qvalitativ analys) samt bestämmande af dessas mängd (qvantitativ analys), och syntetisk, eller läran om föreningars framställande af beståndsdelarna. Med hänsyn till ursprunget af de ämnen, som äro föremål för kemisk forskning, delar man kemien i oorganisk (anorganisk) kemi och organisk. Med afseende på fenomenen vid och lagarna för de kemiska förloppen talar man om allmän kemi, fysikalisk kemi och termokemi, hvilken senare gren af kemien har till speciel uppgift studiet af värmefenomen vid kemiska förlopp. Den del af kemien, som specielt behandlar de ämnen, hvilka förekomma i den lefvande organismen, och de kemiska förlopp, som deri ega rum, kallas fysiologisk kemi. Kemiens läror tillämpade på åkerbruket kallas agrikultur- l. åkerbrukskemi, på bergsbruket metallurgi, på läkemedlens beredning och pröfning farmacevtisk kemi, på mineralogien mineralkemi, på teknologien teknisk kemi l. kemisk teknologi. Metoderna att upptäcka
förfalskningar af varor, gifter i likdelar o. s. v., ämnen, som kunna gifva anledning till brotts upptäckande, o. s. v. benämnas rätts-kemi.
Namnet kemi är af okänd härledning. Det förekommer först i 11:te årh., och man förmodar, att det kommer af det koptiska khems eller chems, fördold (Arab. chema, dölja), hvarigenom kemi skulle blifva liktydigt med svartkonst eller magi (om en annan härledning se Alkemi). Hos de gamla kulturfolken fanns visserligen ett visst mått empirisk kunskap om kemiska förlopp, men deremot icke någon egentlig kemisk vetenskap. Bristen på empiriskt vetande ersattes med filosofiska spekulationer öfver materien. Vigtigast bland dessa är Aristoteles' lära om elementen (se Grundämnen), hvilken i sig innehåller fröet till de sträfvanden, som utmärkte kemien till 16:de årh., den alkemistiska perioden, nämligen att förvandla oädla metaller till guld (se Alkemi). De sträfvanden, som utmärkte denna period, ersattes i början af 1500-talet med uppgiften att bereda läkemedel, som skulle bota kroppens sjukdomar. Denna riktning, som infördes af Paracelsus (d. 1541), utmärker den period, som benämnes den iatrokemiska. Kroppens lifsfunktioner betraktades som kemiska förlopp, hvilka kunde regleras genom kemiska medel. Den iatrokemiska perioden, som har att uppvisa flere betydande forskare, van Helmont, Glauber, Agricola m. fl., efterträddes i midten af 1600-talet af en mera sjelfständig, vetenskaplig kemi, hvars förste målsman var engelsmannen Robert Boyle (d. 1691). Kemiens uppgift blef då utforskandet af kropparnas sammansättning och sönderdelning samt de fenomen och lagar, som dervid ega rum. Under den förra delen af denna period, som benämnes den flogistiska, lade man företrädesvis vigt vid kropparnas qvalitativa förändringar och föga vid de qvantitativa. Särskildt spelade förklaringen af förbränningsfenomenen en vigtig rol. Enligt Stahl berodde förbränningen på bortgåendet af ett särskildt ämne, flogiston (se d. o. och Eld). Under denna period gjorde kemien betydande framsteg och bearbetades af forskare af första rang såsom Black, Priestley samt svenskarna Scheele och Bergman. Den flogistiska teorien störtades emellertid vid slutet af 1700-talet af fransmannen Lavoisier (f. 1743, d. 1794), som först visade betydelsen af vågen för tolkningen af de kemiska fenomenen och genom en riktig förklaring af förbränningen förde den kemiska forskningen på nya banor. Lavoisier kan derför med rätta anses som den nyare kemiens fader. Vid slutet af förra århundradet och början af detta gjordes många och vigtiga upptäckter, som ledde till en allt omfattande teori för förklaringen af de kemiska fenomenen. Till dem höra Wenzels (1777) och sedermera Richters (1789--1802) forskningar öfver den dubbla dekompositionen samt syrors och basers neutralisation, Daltons upptäckt af lagen för de multipla proportionerna (1807), Gay Lussacs öfver förhållandet mellan volymerna hos gaser, som förenas (1805 o. f. Se Eqvivalent),
Källa: Project Runeberg ·
