Sida 300
Kemell ...
avogadroska lagen (1811), den elektriska sönderdelningen af Nicholson och Carlisle (1800), Davy, Berzelius och Hisinger (1803--1806). Lagen för de multipla proportionerna ledde Dalton till uppställandet af atomteorien (se Atom-vigt) och forskningarna öfver elektrolysen Berzelius (f. 1779, d. 1848) till utbildningen af denna teori till en elektrokemisk teori (se d. o.), som var enväldigt herskande i kemien ända till slutet af Berzelius' lefnad. Genom Liebigs och Wöhlers undersökning af bittermandeloljan och dess derivat (1832) lades grundstenen till den vetenskapliga organiska kemien och till uppfattningen af de organiska ämnena såsom föreningar af sammansatta radikaler. Studiet af de s. k. substitutionsfenomenen (Dumas 1834, m. fl.) ledde till de s. k. kärn- och typteorierna, som uppträdde i strid med den elektrokemiska teorien, hvilken åter af Berzelius erhöll en ny utveckling genom läran om kopplade föreningar (omkr. 1840). Genom läran om fler-basiska syror (Graham 1833, Liebig 1838), Kolbes och Franklands upptäckt af alkoholradikalerna (1848), Williamsons studier öfver eterns bildningssätt (1850) samt Wurtz' upptäckt af ammoniakbaserna (1849) och Gerhardts af syreanhydriderna(1851) grundades en ny teori, Gerhardts typteori, enligt hvilken alla föreningar läto betrakta sig som substitutionsderivat af klorväte, HCl, vatten, H2 O, och ammoniak, H3 N. Läran om fler-atomiga radikaler (Williamson 1851), som kunna ersätta flere atomer väte, ledde till Kekulés lära (1857) om de blandade eller kombinerade typerna, hvilken i grund och botten nära ansluter sig till Berzelius' kopplingsteori, som genom Kolbe erhållit en ny utbildning. Upptäckten af alkoholradikalernas föreningar med metaller (Frankland, 1844--52) och studiet af dessa föreningars mättningsförhållanden förmådde Frankland att (1852) anse dessa organometallföreningar såsom oxider, i hvilka syret blifvit ersatt af alkoholradikaler. Kolbe tillämpade samma lära på de organiska föreningarna, ansåg de organiska syrorna som substitutionsderivat af kolsyran, som derigenom blef en ny typ, CO2, hvarmed också faktiskt kol-atomens fyr-atomighet först visades, om ock denna lära först uttalades af Kekulé 1858. Uppmärksammandet af atomiciteten (se d. o.) och fastställandet af grundämnenas riktiga atomvigter blefvo nu af framstående betydelse; och såväl typteorien som kopplingsteorien har uppgått i läran om atomernas mättningsförmåga, som ligger till grund för den s. k. moderna kemien. Under tiden har man egnat mycken omsorg åt studiet af de termiska fenomenen vid kemiska förlopp (Julius Thomsen, Berthelot), men ännu hafva ej dessa arbeten utöfvat på tolkningen af de kemiska fenomenen det inflytande de i en framtid torde komma att erhålla. För studiet af kemiens historia hänvisas till H. Kopp: "Geschichte der chemie" (1843--47), Hoefer: "Histoire de la chimie" (1867--69), A. Wurtz' inledning till "Dictionnaire de chimie pure et appliquée" (1869) samt Ladenburg: "Entwickelungsgeschichte der chemie in den letzten hundert jahren" (1869). P. T. C.
Kemikalier, kemiska preparat, d. v. s. ämnen, framställda på kemisk väg.
Kemiker l. Kemist, person, som är kunnig i kemi.
Kemiska fotometern (af Grek. fos, ljus, och metron, mått), fys., det instrument, hvarmed någon af ljusets kemiska verkningar uppmätes. Specielt har detta namn blifvit gifvet åt en af Bunsen och Roscoe konstruerad apparat, medelst hvilken den mängd klorvätesyra bestämmes, som på en gifven tid bildas i en blandning af lika volymer klorgas och vätgas, s. k. klor-knallgas, när densamma utsättes för ljusets inverkan. Apparatens begagnande är omständligt och tidsödande. Också har densamma knappast vunnit någon vidsträcktare användning utöfver de visserligen vigtiga och intressanta försök konstruktörerna sjelfva med densamma anställt, dels för att finna den lämpligaste metoden att på galvanisk väg framställa en för ljuset ytterst känslig blandning af de båda gaserna, dels för att besvara vissa frågor rörande ljusets kemiska verkningar. Så hafva de bl. a. ådagalagt, att en ljuslågas kemiska verkningar framkallas i främsta rummet af de i lågan glödande kolpartiklarna, men äfven af den i densamma förbrinnande koloxidgasen, att olika främmande ämnen, af hvilka en låga färgas, utöfva mycket olika inflytande på dess förmåga att förena klor-knallgasens beståndsdelar med hvarandra, samt att den kemiska processen icke börjar i samma ögonblick blandningen utsattes för ljuset, utan först flere minuter derefter uppnår sin fulla styrka, ett fenomen, som de benämna fotokemisk induktion. -- Den sensitiva klor-knallgasblandningen är så känslig för ljuset, att den svagaste solstråle är tillräcklig för att framkalla en farlig explosion. Detta är en stor olägenhet, när det är fråga om uppmätande af solljusets eller det atmosferiska ljusets kemiska intensitet och variationerna deri under dygnets lopp, en bestämning, som är af största vigt för fotografien. Också hafva Bunsen och Roscoe visat, att apparaten endast genom komplicerade och delikata observationer af blandad fotokemisk och optisk natur härtill kan användas och, hvad det senare problemet beträffar, endast när himlen är fullkomligt klar, hvilket sällan inträffar. Vid vexlande molnmängd låter den deremot icke alls använda sig. Af detta skäl hafva de för sistnämnda ändamål konstruerat den s. k. pendelfotometern, som grundar sig på ljusets egenskap att svärta klorsilfver. I detta instrument uppmätes ljusets kemiska verkan efter den tid, som åtgår för att en med klorsilfver öfverdragen pappersremsa skall antaga en svärta af en viss styrka, s. k. normalsvärta, hvilken erhålles om 1,000 delar zinkoxid och 1 del kimrök sammanrifvas. Remsan inlägges i ett slags dosa, i hvars lock är utskuren en springa, öfver hvilken ett svärtadt tunnt glimmerblad rör sig fram och tillbaka. Glimmerbladet sättes i rörelse af en pendel, hvarmed det står i fast förbindelse. När springan sålunda successivt öppnas och slutes af glimmerbladet, utsättas olika delar af remsan för olika långvarig inverkan af dagsljuset.
Källa: Project Runeberg ·
